Notiser del II

Norma Evangelium Diaboli är ett av de mest pålitliga bolag som finns, vad gäller (ortodox) black metal. Ger de ut en platta så kan man vara säker på att det inte är skräp. Men hur följer man upp en så monumental platta som 2006 års "VVorldVVithoutEnd"? Katharsis har hamnat i samma sits som Metallica när de skulle följa upp sitt självbetitlade album, eller Funeral Mist när uppföljaren till "Salvation" skulle spelas in.

"VVorldVVithoutEnd" var en vrålande virvelvind av kaotisk black metal där man fick söka med ljus och lykta efter midtempopartier. Det tog några genomlyssningar att ta till sig musiken, men nu har den för alltid en plats på min personliga topplista över black metalklassiker.

Den nya plattan, "Fourth Reich" är inte lika extrem, det skall sägas direkt. Därmed inte sagt att det går långsamt hela tiden, nej, absolut inte, men redan i första låten, den tunga "So Nail the Hearts" så sänks tempot rejält efter fem minuter, och under de resterande åtta så är det mestadels tungt och långsamt - och väldigt, väldigt bra. Katharsis behöver inte spela ut snabbhetskortet för att skriva minnesvärd musik, det är något de slår fast med all önskvärd tydlighet.

Det som också märks från första början är att ljudbilden är lite annorlunda. Den diskantrika, nästan lite skärande ljudbild som kännetecknade "VVorldVVithoutEnd" är försvunnen, och istället är det en mer sansad och balanserad upplevelse, rent frekvensmässigt.



Tre av de de följande fyra spåren ("Eucharistick Funereal", "Reckoning" och "Sinn Koronation") fortsätter i samma stil; det är snabbt med vissa korta avbrott för något långsammare partier. Undantaget heter "Emeralde Graves", och tyvärr är det inte annorlunda för att det är snabbt och kaotiskt som på "VVorldVVithoutEnd". Nej, det är ett instrumentalt syntspår som förstör all stämning som byggts upp fram till dess.

På det stora hela ett kompetent släpp som får ses som en klart godkänd uppföljare till ett smärre mästerverk. 7/10

Självmordsrockarna Shining från Halmstad har under ledning av Niklas "Kvarforth" Olsson släppt "VI - Klagopsalmer", och det är en naturlig fortsättning på 2007 års "V - Halmstad", där den största förändringen är att det tack vare gitarristbyte bjuds på flera sköna gitarrsolon. I övrigt låter som det gjort tidigare, och man undrar hur jävla mycket ångest en människa egentligen kan ha inombords; när Kvarforth väser, pratar och skriker fram de nattsvarta texterna så är stämningen så tät att man kan ta på den.



Jag skojar inte när jag säger att jag är helt säker på att människor som funderar på att ta livet av sig kan drivas över gränsen av "VI - Klagopsalmer" - och då är den ändå inte lika sjukt ångestframkallande som "V - Halmstad" var och är. Ta följande textcitat från "Fullständigt jävla död inuti" som ett exempel på vad som bjuds:
När jag tittar mig själv i spegeln, då ser jag ingenting
När jag öppnar min mun för att tala, då hör jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti

När jag släcker min törst och min hunger, då smakar jag ingenting
När jag ser de jag älskar förfalla, då känner jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti
Kvarforth går numera på allehanda lyckopiller och medikamenter mot sina besvär, så vi får väl se om nästa platta - om det blir någon - låter gladare. Jag hoppas inte det. Sorry Niklas, inte för att jag vill att du ska må dåligt, men om ångesten kan ge oss musik av den här kalibern så vill jag nog inte att du skall vara helt frisk. 8/10

Redan nämnda Funeral Mist släppte tidigare i år "Maranatha", och trots visst tvivel från min sida så visade det sig att den var en klart värdig uppföljare till "Salvation". Den stora skillnaden är att det finns några riktigt långsamma låtar här, annars är det samma kaotiska rens som på föregångaren, allt självklart dränkt i Ariochs helsjuka vokala insatser.

Bäst är den tolv minuter långa "Blessed Curse" som i sin repetitiva enkelhet golvar mig totalt. I bakgrunden ligger under en stor del av låten en samplad predikan från en amerikansk televangelist, och det skapar en härligt blasfemisk stämning.

Jag lyssnade på "Maranatha" i min mp3-spelare när jag var ute och gick häromdagen. Det var regnigt och blåsigt och himlen var stålgrå; den perfekta fonden för Funeral Mists makabra skådespel, och jag skulle bli förvånad om inte till och med den soligaste sommardagen blev lite mörkare om man lyssnade på "Jesus Saves!" eller "A New Light", som efter "Blessed Curse" är mina favoritspår.

Om jag ska klaga på något så är det i så fall produktionen. "Salvation", som om jag minns rätt var inspelad i Necromorbus, hade en luftigare ljudbild. "Maranatha" låter väldigt bra, men mer komprimerad - men det är ändå bara en liten petitess som jag kan ha överseende med.

Dock måste jag ärligt säga att jag är lite trött på den närmast gudalika status som Funeral Mist fått i black metalvärlden. nyskapande är de inte, men "Maranatha" är i alla fall värd 8/10.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar