Grindcore har varit en genre som legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag för första gången för nästan sexton år sedan hörde Carcass enorma käftsmäll "Symphonies of Sickness". Det är därför en stor stund när det kommer ett nytt och dessutom riktigt bra grindalbum. Agoraphobic Nosebleed spelar trummaskinsgrind, och deras - för genren - stora framgång har gjort trummaskinsgrind mer accepterat och öppnat dörren för många nya förmågor.
Efter tre fullängdare där få låtar klockat in över en minut - på "Altered States of America" hinner bandet med att avverka hundra låtar på under tjugotvå minuter - så kommer nu "Agorapocalypse" som i jämförelse innehåller låtar av närmast episk längd; de flesta är mellan två och tre minuter långa, och endast tretton till antalet.
Så hur låter det då? Jo tack, det grindas fortfarande på ett högst exemplariskt sätt. Typiska Slayersolon med extrem svajarmsonani dyker upp då och då, men det känns bara helt rätt, och det finns också sköna sludge/moshpartier, som i "Timelord Zero (chronovore)" eller introt till "Hung from the Rising Sun". Hastighetsfanatiker kan glädja sig över "Ex-Cop" och "Agorapocalypse Now (Loneliness of the Long Distance Drug Runner)" som är de klart snabbaste spåren, och även två av de bästa.
Den humor som man förväntar sig att hitta på en platta med Agoraphobic Nosebleed är intakt, och tycker du inte att "Druggernaut Jug Fuck" är en briljant låttitel så har du fel. Dock är den kanske inte lika bra som "Drive-By Blowjob on a Bicycle" från "Altered States of America". Samtidigt så är texterna så dubbelbottnade att man inte riktigt vet när de är på allvar och inte. Allvar blandas med humor och bisarrt våld och drogromantik och man vet snart inte vad som är upp och ner.
Hur som helst är det en grym platta med en härlig blandning av grind, crust och sludge som jag bara inte kan värja mig mot. Tillsammans med Cattle Decapitations "The Harvest Floor" årets bästa grindplatta. Grind or be grinded! 9/10.
Hur ofta händer det att du blir helt tagen av en ny platta? Hur ofta lyssnar du på något nytt och tänker direkt "det här är en klassiker"? Jag kan räkna de plattorna på ena handens fingrar - "Master of Puppets", "Storm of the Light's Bane", "Danzig", "Holy Wood (In the Valley of the Shadow of Death)" och kanske någon platta till.
Och så nu "The Time of No Time Evermore".
The Devil's Blood spelar någon form av 60/70-talsinspirerad garagerock som sprudlar av energi; en härlig blandning av Roky Eriksson och Neil Young i de ruffigare partierna, och Fleetwood Mac och Cosmic Rough Riders i de softare delarna. Då och då dyker det upp ett stämsolo som för tanken till Mercyful Fate. Över allt vilar Covens ande, framför allt i sångerskans vibrato.
Plattan inleds med den instrumentala titellåten, och den är det enda ointressanta på hela skivan. Ett snyggt gitarrsolo på slutet, men inget jag kommer att lyssna på särskilt många gånger.
Långt bättre är efterföljande "Evermore" som sätter ribban för resten av plattan. En skön rockstänkare som introducerar det framträdande sångvibrato (inte helt olikt Jarboe från Swans eller Jinx från redan nämnda Coven) som genomsyrar hela plattan. Sången påminner annars om Grace Slick från Jefferson Airplane och systrarna Wilson från Heart.
Nästa låt är en av de allra bästa; "I'll Be Your Ghost" är visst första singeln, och det förstår jag. Det är svårt att hitta en låt som är mer catchy, eller för den delen har en mer känslofylld text: "I'd walk over broken glass for you / I'd crawl over burning coals for you / I'd do all the things you'd have me do / I'd do all the things you ask me to / I would gladly give my life / For you".
Just ja, det är Satan hon sjunger om att offra allt för. Glömde jag att säga att The Devil's Blood till skillnad mot andra band i sin genre inte sjunger om att knulla brudar och supa, utan om att dyrka Satan och förgöra kosmos genom magiska ritualer? Japp, det är ortodoxa black metaltexter till toner av sen 60-talsrock vi snackar, och hur tufft är inte det?
"The Yonder Beckons" kommer härnäst, och texten och en del av musiken är skriven av Erik Danielsson från Watain. Att Watain är en stor influens är inte så svårt att förstå, då The Devil's Blood tagit sitt namn från en av Watains låtar. Hur som helst så är "The Yonder Beckons" årets skönaste rockballad. Introt låter precis som en låt med Bad Religion, jag minns bara inte vilken, men det blir snart meoldiös rock av det hela, och inte punk.
Nästa låt är "House of 10,000 Voices", och det är det enda spår som jag inte är helt entusiastisk över. Det akustiska plocket är snyggt, och de många lagren av vokala stämmor skänker en säregen stämning åt introt, men det blir inte lika engagerande som i de andra låtarna. Det är inte på något vis en dålig låt, den är bara lite grann som "Anasthesia (Pulling Teeth)" på "Kill 'Em All". Inte dåligt, men den är omgiven av låtar som är så mycket bättre.
Jag går vidare till "Christ or Cocaine", som inleds med det bästa jävla arenarockriff jag hört på år och dag. Fast jag sitter hemma vid datorn och skriver och lyssnar så vill jag headbanga och slänga upp näven i luften. Texten är också grymt bra: "Hedonistic fire in the dead of night / I give my soul away / [...] I've seen hell today". Det här är den röjigaste låten på skivan, och om jag skall vara petig så skulle jag önska att det fanns fler spår med lite mer fart i. Låten avslutas med sköna gitarrsolon, innan det är dags för "Queen of My Burning Heart", som istället inleds med ett solo och ett riff som Thin Lizzy skulle ha dödat för.
Återigen är det lite mer fart i den här låten; det är en ren rockstänkare som golvar mig totalt. Tre minuter och femtiofyra sekunder av ren njutning.
"Angel's Prayer" är en återgång till mjukare tongångar och jag slås återigen av hur bra det passar med oreserverade hyllningar till Satan till musik som får Pearl Jam att låta som Cryptopsy. Den mjuka och reverbdränkta rösten kompas här av ett skönt gitarrplock som leder fram till plattans bästa gitarrsolo (alla solon på plattan är små pärlor, men detta är det bästa).
Vid det här laget börjar jag tro att det snart måste vara slut på bra låtar, men ack så fel jag har. "Feeding The Fire With Tears And Blood" påminner lite om Danzig till en början, innan sången börjar. Det är inte så mycket mer att säga; jag börjar bli trött på att ösa superlativer över den här plattan, men alla låtar är verkligen bara förjävla bra. "Rake Your Nails Across The Firmament" bryter av med ett hårdare trumkomp och mer aggresiv sång och avslutande "The Anti-Kosmik Magick" är elva minuter av ren (svart) magi och bra gitarrsolon.
Det här är årets platta alla kategorier, och utan tvekan en av de tio bästa plattor jag någonsin hört. Kanske till och med den bästa rockplattan någonsin. Så bra är den faktiskt. Betyget är enkelt, det kan inte bli annat än 10/10.
Förresten - första gången jag lyssnade på plattan var när jag var ute och gick på stan, och precis när jag startat första låten så kollar jag upp från min mp3-spelare, och ser en firmabil med registreringsnummer M-nåntingnånting 666. Nästan för bra för att vara sant - eller så ville någon ge mig ett tecken...
Just ja, jag glömde ju att ge ett smakprov på hur bra de verkligen låter. Här är "I'll Be Your Ghost".
Nu när 2009 snart är till ända så börjar det bli dags att sätta ihop en årsbästalista - för år 2008. Jag brukar nämligen ligga ungefär ett år efter när det gäller musik.
Opeth borde egentligen ligga på min topp 10, eftersom det inte går att förneka att "Watershed" är ett riktigt bra album, men jag måste erkänna att jag är lite trött på konceptet. Opeth har låtit i princip exakt likadant sedan jag först började lyssna på dem på riktigt när "Blackwater Park" släpptes, och det börjar bli nog nu. Visst, det är lite mer progressivt och Mikael Åkerfeldt är Sveriges bästa gitarrist och sångare, men det räcker ändå inte till. Tyvärr.
Cynic släppte nytt efter 15 års tystnad, och till att börja med var jag väldigt imponerad av den progressiva lättmetall som "Traced In Air" bjöd på - men sedan började jag jämföra den med 1993 års mästerverk, "Focus". Då insåg jag hur mycket jag saknar dödsmetalltyngden. Den dyker upp då och då, som i mitt favoritspår "Evolutionary Sleeper", men inte ofta nog för att stilla min hunger efter tunga riff. "Focus" kommer nog alltid att vara det bästa progressiva dödsmetallalbumet genom tiderna, och med det i bagaget så känns "Traced In Air" som en lätt smekning jämfört med föregångarens käftsmäll.
Moonspell måste i alla fall in på listan, för deras "Night Eternal" var ju faktiskt...hmm...ja, vad var den egentligen? Tydligen inte minnesvärd i alla fall. Jag kanske är lite väl hård här, för den har en av Moonspells bästa låtar någosin ("Shadow Sun"), men faktum kvarstår - när plattan är slut så minns jag den inte. Allt är kompetent och snyggt - med en skön tillbakagång till en råare och hårdare still som jag gillar - men inte särskilt minnesvärt.
Okej, det här verkar bli en lista över plattor som inte riktigt räckte ända fram, så årsbästalistan får faktiskt vänta. Inte heller Arckanum får någon plats på min topplista. "Antikosmos" var ganska tråkig efter ett tag, och när man läst inlägg på nätet om hur den så kallade fornsvenska som texterna är skrivna på egentligen är ren rappakalja, skriven av någon som bara staplar gamla ord på varandra, vilket helt och hållet ändrar deras betydelser, då blir det bara ännu sämre.
Ett litet garageband som kallar sig Metallica släppte nytt, och herregud så uselt det var. Låtarna hade potential, men produktionen är den sämsta jag hört från ett majorband, någonsin. "Death Magnetic" med sina konstanta klipp i peakarna får "St. Anger" att framstå som ett underverk av dynamisk produktion. Jag rekommenderar att ni lyssnar på Guitar Hero-versionerna av låtarna, för den produktionen är mycket bättre.
Amon Amarth borde jag också gilla, de har verkligen allt jag brukar gilla inom metal, men när jag lyssnat på "Twilight of the Thundergod" några gånger så är det samma problem som med Moonspell - jag minns ingen av låtarna.
Nej, nu skall jag sluta gnälla, dessutom har jag kommit på några plattor som platsar på min årsbästalista för 2008, men först ett inlägg om 2009 års bästa platta...
Snart är det dags för Norrköpings ondaste band att släppa en ny fullängdare, som fått namnet "Wormwood". Jag har hört två låtar (med dålig ljudkvalitet) från den, och intrycket är lite blandat.
Jag har inte riktigt gillat något som Marduk släppt efter "Panzer Division Marduk" för tio år sedan, och jag tycker fortfarande att Legion är deras klart bästa sångare, vilket livealbumet "Live in Germania" visade med all önskvärd tydlighet.
Deras senaste fullängdssläpp (borträknat allehanda liveplattor), "Rom 5:12", "Plague Angel" och "World Funeral" har bara känts som bagateller i jämförelse med storverk som redan nämnda "Panzer Division Marduk", "Nightwing" eller "Opus Nocturne".
Nå, de nya låtarna inger ett visst hopp. "Phosphorous Redeemer" är fem minuter av klassiskt Marduk-riffande, och faktiskt i ganska högt tempo för en gångs skull. Då och då saktas tempot ner en aning, och då känns det helt plötsligt inte lika engagerande. "Into Utter Madness" fortsätter i samma spår, med snabba, klassiska Marduk-partier som följs av långsammare stycken.
Musiken är kompetent framfört, men det känns lite...tråkigt, precis som deras senaste tre plattor. Marduk på tomgång är inte det Marduk jag vill ha. Kanske kan fullängdaren konvertera mig, men jag har inga höga förhoppningar. Tills vidare rekommenderar jag "Panzer Division Marduk. Här är ett smakprov på hur knivskarp black metal skall låta:
Med anledning av min recension av Neglektums demo "Beyond the Frozen Mist" så har jag lite nyheter om bandet. Basisten Isedor är numer trummis, och han är tydligen rätt bra på att blasta, så bandet har gått tillbaka till en mer traditionell black metal, som tydligen skall vara betydligt råare. Det nya materialet skall enligt uppgift vara lite mer åt Marduk-hållet, och det låter i mina öron som en intressant utveckling. Jag hoppas personligen att det betyder fler låtar runt fyraminutersstrecket, och inte så många tiominutersepos.
Neglektum måste, och jag citerar "träna och finslipa skiten", men jag har blivit lovad en provlyssning så snart låtarna sitter. Håll ögon och öron öppna, för Neglektum har verkligen potential att bli något stort.
Jag fick i augusti en demo från Neglektum, ett svenskt black metal-band, som undrade om jag ville recensera den. Jag är ledsen att det dröjde så länge, grabbar, men här kommer i alla fall min recension.
Demon heter ”Beyond the Frozen Mist”, vilket känns som en dussintitel. Omslaget är snyggt, ett träd och dimma i gråskala, men inte heller omslaget känns särskilt originellt. Nåja, det är ju ändå musiken som är det viktigaste, så låt mig gå igenom låtarna en i taget.
Först ut är ”Obsolete Ways” som börjar riktigt bra med ett snyggt akustiskt intro. Tyvärr är produktionen mycket sämre när de distade gitarrerna och trummorna kommer in i bilden, och trots att jag lyssnat på demon fem gånger så stör det mig fortfarande.
Låten är till att börja med långsam och riffen känns ganska daterade och ooriginella, men så helt plötsligt dyker det upp ett parti med ren sång, och mitt intresse väcks återigen till liv. Ett långt parti utan sång följer, och sedan kommer mitt favoritparti. Låtens karaktär ändras från långsam fyrtakts-bm och lyssnaren bjuds på lite hederligt dubbelstamp. Sången kommer tillbaka, denna gång i form av plågade skrik, vilket genomgående är vad jag tycker passar bäst till Neglektums musik.
Mot slutet av låten kommer lite snygga gitarrslingor, innan Neglektum börjar blasta loss ordentligt. Låten är strax över åtta minuter lång, och det finns bra partier, men tyvärr också en hel del utfyllnadsmaterial. Om den vore tre minuter kortare skulle den vara mycket bättre. Precis som övriga låtar så skulle jag klassificera "Obsolete Ways" som atmosfärisk black metal.
Näst på tur står ”Needless Suffering” som inleds med lite skönt dissonant distat plockande innan trummorna sätter igång på riktigt. Baskaggen smattrar på, men virveln håller ett betydligt mer sansat tempo, vilket jag gillar. Ett kort blastparti bryter av, och i mitten av låten dyker ett malplacerat – om än kompetent framfört - gitarrsolo upp. Den här låten skriker verkligen efter en svensk text. Inget ont om texter på engelska, men just den här låten skulle tjäna på en svensk text.
Härnäst kommer ”Isolation” och här börjar det snabbt. Inte Marduk-snabbt, men snabbt för att vara Neglektum. Låten har en skön kontrast mellan mörkare growlande, höga, plågade skrik och ren sång som jag gillar. I mitten av den tolv minuter långa låten dyker det upp ett parti med rena gitarrer och ett gitarrsolo, men det känns inte alls som att det passar in, och det är problemet med Neglektums låtar – bandet vill för mycket. Det känns som att de har tusen idéer som de vill få in i varje låt, när det faktiskt räcker med tre. Atmosfäriskt men lite tråkigt.
Titellåten ligger sist på demon, och det är synd, för det är enligt mig en riktigt stark låt, trots att den är instrumental. Mittenpartiet är också precis som i ”Isolation” lite för långt.
Jag vill väldigt gärna gilla det här, men det håller inte hela vägen. Materialet känns spretigt och som jag redan nämnt så verkar bandet vilja trycka in precis allt i varenda låt, och det gör att de blir för långa, vilket leder till att man tappar intresset. Dock är alla låtarna atmosfäriska så det räcker och blir över.
Mitt råd till Neglektum får bli att gå igenom låtarna när ni skrivit dem, och fundera på om den där gitarrslingan verkligen måste spelas sexton gånger, eller om det räcker med åtta? Måste mittenpartiet med akustisk gitarr vara fyra minuter långt, eller räcker det med en och en halv? Potential finns det gott om, men tyvärr förvaltas den inte på ett sätt som jag skulle önska. Dock känns det som att det är ett tecken på en ungdomlig och bångstyrig kreativitet som vill visa vad den kan, och som förhoppningsvis kommer att mogna med tiden. Då kan det bli riktigt, riktigt bra, och jag ser med stor förväntan fram emot nästa släpp men just nu får Neglektum nöja sig med 5/10 i betyg.
After being inspired by my dear old friend Fredrik's excellent blog (which you can find here; it is written entirely in Swedish) I have decided to turn Nordic Wrath into a blog not just for reviewing black metal, but for all kinds of metal, and maybe even movies, who knows? I'll also switch to writing in Swedish.
Off the top of you head, how many black metal bands hailing from Kyrgyzstan can you mention? I wouldn't be surprised if the answer was zero, but here is one, melodic black metal pagans Darkestrah. "The Silk Road" consists of four long songs (ranging from just under 9 minutes to just over 22) and a 2-minute outro. The music is heavily influenced by folk music, not just in the many acoustic parts that are interleaved in the songs, but also in the distorted black metal riffing.
The first song, which is also the title track, starts out with a beautiful acoustic guitar part, some wonderful percussion and a hauntingly beautiful sound that sounds like a mix between a dark flute and a choir. I am a big fan of Central Asian folk music, so this is right up my alley. After a minute and a half the guitars and drums kick in, still at a fairly slow pace, and with beautiful droning chords that mimic the intro. And then the vocals enter.
The vocals deserve a paragraph all of their own. The vocalist is female, and she produces some of the harshest, most haunting black metal vocals I've heard in years, and it fits perfectly with the music.
During the duration of the title track's 13 minutes we are treated to these haunting, slow riffs, but also to faster parts that offer some welcome variety, and now and then there is a break where the acoustic guitar or fiddle get a chance to make themselves heard again.
This is pretty much how the whole album progresses, and though the songs are long they never seem long, which is a sure sign of quality. This is one of the best releases of 2008, and a solid 8/10, bordering on a 9.
I have become more and more convinced that black metal as I know and love it is about to disappear. It seems like just about every new release is some sort of ambient depressive/suicidal "black metal" that has nothing to do with what I call black metal. When a "black metal" album sounds more like Vangelis meets NIN than Darkthrone, then there's something seriously wrong.
It was therefore with a certain amount of anticipation I put my headphones on to blast my scarred ear drums with the sound of Polish black metal purists Mordhell. With song titles like "Grim, Old and Evil", "Nekroforest - II" and "Absolute Fucking Annihilation" it sure seemed to be something I would enjoy.
I was not disappointed.
Mordhell may be Polish, but they sure as hell aren't polished (sorry...). This is...well...grim, old and evil. The whole album sounds like it could have been recorded in the mid 80's, and it has more in common with the first wave of black metal (Venom, Celtic Frost, Bathory, Hellhammer) than the bands that followed. It basically sounds like Venom at their best, with a bit of Darkthrone mixed in, and with a strong punk backbone. I can also hear some traces of Usurper (awesome band). It's as far from complicated as you can come, but because the songs are so good, Mordhell manages to stay away from sounding like a parody of early black metal and instead sound like they are paying tribute to the early masters. There are a few occasions where music is slightly more complex, with the addition of an acoustic guitar part or a solo, but they never stray far from their simple concept of great, catchy, simple riffs.
Despite the music being old school, the production thankfully is far from. The sound is as crisp as you would ever want it to be, the bass is powerful and the (few) guitar solos are excellent for this particular style of black metal.
If you're a fan of polished black metal like Emperor, or if you like to slit your wrists to some suicidal crap, then this is not for you. This is for fans of the old masters. With no hesitation at all I proclaim that this is modern classic, and I have no qualms about awarding it a strong 9/10.
Interesting Norwegian black metallers Koldbrann released an EP earlier this year, containing three new songs, a re-recording of an old song previously only available on a split from 2004, and a Bathory cover. And wouldn't you know, quality is better than quantity. "Stigma: Pa kant med livet" is easily one of the releases of 2008 you should check out if you're at all interested in modern black metal.
First track "Opium Fields Forever" sounds like Khold meets Shining V, with a touch of "Rebel Extravaganza"-Satyricon in the mix. Next up is "Intifada", which is faster and has a bit of the punk vibe from newer Darkthrone-releases, only good. The next two tracks offer up some interesting drum arrangements and atmospheric guitar acrobatics, but they don't match up to the ferocity of the first two tracks. Finishing off this EP is a cover of Bathory's "Bestial Lust", and what a great cover it is! If I was to say anything negative about it, it would be that Koldbrann are a little too good at playing theit instruments; I do miss the feeling of the the drums trying to run away from the guitars in the original track.
All in all a solid EP worth 7/10 that leaves me wanting more, and with two years since their last full-length album, I'm hoping this was just a taste of what is soon to come.
If you ask me, Asia will most likely be where the next wave of truly great black metal bands will emerge from. China has a very strong underground scene with bands like Ritual Day, Yngizarm and Zuriaake, Indonesia has a couple of interesting bands, and here is Singapore's own Draconis Infernum. Formed in 2005 as Nihilistic Hate, "Death In My Veins" is their first release.
There are only five tracks, most of them between five and six minutes long. One could argue that it is a bit short for a full length release, but bear in mind that Slayer's "Reign In Blood" clocks in at 28 minutes in total. Quality is always better than quantity, so what about Draconis Infernum - do they deliver quality?
The answer can only be a resounding: hell yes they do! This is five tracks of pure old school melodic black metal (melodic as in there are actual riffs, not just Von-like three-chord songs) delivered with a production worthy any new black metal release. The guitars - arguably the most important part of any black metal song - are as crisp in the mix as you could ever wish for them to be. The producer obviously knew how to use EQ, because the guitars do not sound thin at all, but full and thick, with plenty of bottom end and a nice, thick distortion. There's also a guitar solo or two, which isn't very common in black metal.
The bass adds some welcome extra weight and the drums are magnificent. The kick is precise and crisp, yet has a nice low tone that really makes it feel human and not like a drum machine; the snare doesn't drown, and the best thing of all - the drums don't even sound triggered, not even when blasting at full speed.
The vocals are harsh and brutal, but at the same time perfectly intelligible - think Gaahl's vocals in Gorgoroth and you know what I mean. The lyrics are well written and the English pronounciation is excellent.
The music too sounds a bit like Gorgoroth; listening to the album I was reminded of songs like "Of Ice And Movement" or "Procreating Satan" from "Twilight of the Idols (In Conspiracy With Satan)", but also sometimes of early Enthroned, and there is a little Dark Funeral in there somewhere as well; their songs are melodic yet brutal. The songs are filled with melodic and atmospheric riffs that rival any release this year, as well as several tempo changes. These guys are skilled musicians, there's no doubt about it.
If there is any justice in this world Draconis Infernum will get a chance to spread the word of Satan all over the world, because they really are that good. This release is worth a strong 9/10, without doubt. This is one of the very best black metal releases of 2008, and I can't wait to see what the next album will sound like.
French acts Deathspell Omega and S.V.E.S.T. (Satanas Vobiscum Et Spiritum Tuo) have combined forces on this split release, which comes as a gatefold LP or two separate MCD's. Deathspell Omega offers us, true to form, a 22 minute long single track without choruses, hooks or any kind of standard song structure. I'm glad to hear that unlike on some other of their releases, the drums are not overwhelming, but very well balanced, letting the guitars break through even the densest walls of blasting drums. Not that there is a lot of that; for most part of the track the tempo is rather slow, with occasional bursts of chaotic drums breaking up the stillness. The guitars switch between beautiful, melodic riffs and harsh dissonant walls of sound, making the track anything but boring despite it's long duration. The vocals are deep and rasping or hissing, which suits the music perfectly.
The production is excellent, dynamic and very well balanced; it never feels like the instruments are competing for space.
I do feel that this might be Deathspell Omega's most approachable release so far. However, it also feels like their most safe release so far, and I hope they don't continue down that path. If you've listened to any kind of ambient or industrial black metal before, this shouldn't be hard to grasp at all. This combined with the fact that the 22 minute track offers a great variation of styles and tempos probably makes this a great place to start for anyone who isn't familiar with Deathspell Omega. This release is worth 8/10 as far as I'm concerned.
S.V.E.S.T. gives us three tracks with a total length just a second shy of 23 minutes. The first thing that strikes you is the production, and it's not because it's good. The sound is tinny and weak, and the guitars sound shrill, with a distortion that sounds cheap. The drums lack depth and power, and the vocals don't stick out, but rather get mixed in with the horribly distorted guitars. There are also keyboards on at least one track, but they leave no lasting impression, since they are more or less only used for simple droning effects.
The music is more straightforward than that of Deathspell Omega, but paradoxically it's much harder to listen to, because of the poor production. We do move more towards a kind of old school black metal riffing here, with parts that are more of a harsh ambient style, all interspersed with the occasional embarrasingly bad guitar solo part that does nothing more than add to the already schizophrenic feeling of the music.
I will give S.V.E.S.T. a 4/10. Had the production been better and the guitar solo parts been cut from the track, I would have given it a 6/10.
Grindcore har varit en genre som legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag för första gången för nästan sexton år sedan hörde Carcass enorma käftsmäll "Symphonies of Sickness". Det är därför en stor stund när det kommer ett nytt och dessutom riktigt bra grindalbum. Agoraphobic Nosebleed spelar trummaskinsgrind, och deras - för genren - stora framgång har gjort trummaskinsgrind mer accepterat och öppnat dörren för många nya förmågor.
