Neglektum - Beyond the Frozen Mist

Jag fick i augusti en demo från Neglektum, ett svenskt black metal-band, som undrade om jag ville recensera den. Jag är ledsen att det dröjde så länge, grabbar, men här kommer i alla fall min recension.

Demon heter ”Beyond the Frozen Mist”, vilket känns som en dussintitel. Omslaget är snyggt, ett träd och dimma i gråskala, men inte heller omslaget känns särskilt originellt. Nåja, det är ju ändå musiken som är det viktigaste, så låt mig gå igenom låtarna en i taget.

Först ut är ”Obsolete Ways” som börjar riktigt bra med ett snyggt akustiskt intro. Tyvärr är produktionen mycket sämre när de distade gitarrerna och trummorna kommer in i bilden, och trots att jag lyssnat på demon fem gånger så stör det mig fortfarande.

Låten är till att börja med långsam och riffen känns ganska daterade och ooriginella, men så helt plötsligt dyker det upp ett parti med ren sång, och mitt intresse väcks återigen till liv. Ett långt parti utan sång följer, och sedan kommer mitt favoritparti. Låtens karaktär ändras från långsam fyrtakts-bm och lyssnaren bjuds på lite hederligt dubbelstamp. Sången kommer tillbaka, denna gång i form av plågade skrik, vilket genomgående är vad jag tycker passar bäst till Neglektums musik.

Mot slutet av låten kommer lite snygga gitarrslingor, innan Neglektum börjar blasta loss ordentligt. Låten är strax över åtta minuter lång, och det finns bra partier, men tyvärr också en hel del utfyllnadsmaterial. Om den vore tre minuter kortare skulle den vara mycket bättre. Precis som övriga låtar så skulle jag klassificera "Obsolete Ways" som atmosfärisk black metal.

Näst på tur står ”Needless Suffering” som inleds med lite skönt dissonant distat plockande innan trummorna sätter igång på riktigt. Baskaggen smattrar på, men virveln håller ett betydligt mer sansat tempo, vilket jag gillar. Ett kort blastparti bryter av, och i mitten av låten dyker ett malplacerat – om än kompetent framfört - gitarrsolo upp. Den här låten skriker verkligen efter en svensk text. Inget ont om texter på engelska, men just den här låten skulle tjäna på en svensk text.

Härnäst kommer ”Isolation” och här börjar det snabbt. Inte Marduk-snabbt, men snabbt för att vara Neglektum. Låten har en skön kontrast mellan mörkare growlande, höga, plågade skrik och ren sång som jag gillar. I mitten av den tolv minuter långa låten dyker det upp ett parti med rena gitarrer och ett gitarrsolo, men det känns inte alls som att det passar in, och det är problemet med Neglektums låtar – bandet vill för mycket. Det känns som att de har tusen idéer som de vill få in i varje låt, när det faktiskt räcker med tre. Atmosfäriskt men lite tråkigt.

Titellåten ligger sist på demon, och det är synd, för det är enligt mig en riktigt stark låt, trots att den är instrumental. Mittenpartiet är också precis som i ”Isolation” lite för långt.

Jag vill väldigt gärna gilla det här, men det håller inte hela vägen. Materialet känns spretigt och som jag redan nämnt så verkar bandet vilja trycka in precis allt i varenda låt, och det gör att de blir för långa, vilket leder till att man tappar intresset. Dock är alla låtarna atmosfäriska så det räcker och blir över.

Mitt råd till Neglektum får bli att gå igenom låtarna när ni skrivit dem, och fundera på om den där gitarrslingan verkligen måste spelas sexton gånger, eller om det räcker med åtta? Måste mittenpartiet med akustisk gitarr vara fyra minuter långt, eller räcker det med en och en halv? Potential finns det gott om, men tyvärr förvaltas den inte på ett sätt som jag skulle önska. Dock känns det som att det är ett tecken på en ungdomlig och bångstyrig kreativitet som vill visa vad den kan, och som förhoppningsvis kommer att mogna med tiden. Då kan det bli riktigt, riktigt bra, och jag ser med stor förväntan fram emot nästa släpp men just nu får Neglektum nöja sig med 5/10 i betyg.

Bandlänk: http://www.myspace.com/neglektum