Lugna hörnan del II

Efter den massiva dos av black metal som föregående inlägg bjöd på så kanske det passar att gå från ortodoxa satanister till ortodoxa kristna? Här är en video med Frank Marino, gitarrist i kanadensiska Mahogany Rush, när han var gäst i en talk show. Ledsen för taskig bildkvalitet, men låten är så bra att jag valde den här videon ändå.

Notiser del II

Norma Evangelium Diaboli är ett av de mest pålitliga bolag som finns, vad gäller (ortodox) black metal. Ger de ut en platta så kan man vara säker på att det inte är skräp. Men hur följer man upp en så monumental platta som 2006 års "VVorldVVithoutEnd"? Katharsis har hamnat i samma sits som Metallica när de skulle följa upp sitt självbetitlade album, eller Funeral Mist när uppföljaren till "Salvation" skulle spelas in.

"VVorldVVithoutEnd" var en vrålande virvelvind av kaotisk black metal där man fick söka med ljus och lykta efter midtempopartier. Det tog några genomlyssningar att ta till sig musiken, men nu har den för alltid en plats på min personliga topplista över black metalklassiker.

Den nya plattan, "Fourth Reich" är inte lika extrem, det skall sägas direkt. Därmed inte sagt att det går långsamt hela tiden, nej, absolut inte, men redan i första låten, den tunga "So Nail the Hearts" så sänks tempot rejält efter fem minuter, och under de resterande åtta så är det mestadels tungt och långsamt - och väldigt, väldigt bra. Katharsis behöver inte spela ut snabbhetskortet för att skriva minnesvärd musik, det är något de slår fast med all önskvärd tydlighet.

Det som också märks från första början är att ljudbilden är lite annorlunda. Den diskantrika, nästan lite skärande ljudbild som kännetecknade "VVorldVVithoutEnd" är försvunnen, och istället är det en mer sansad och balanserad upplevelse, rent frekvensmässigt.



Tre av de de följande fyra spåren ("Eucharistick Funereal", "Reckoning" och "Sinn Koronation") fortsätter i samma stil; det är snabbt med vissa korta avbrott för något långsammare partier. Undantaget heter "Emeralde Graves", och tyvärr är det inte annorlunda för att det är snabbt och kaotiskt som på "VVorldVVithoutEnd". Nej, det är ett instrumentalt syntspår som förstör all stämning som byggts upp fram till dess.

På det stora hela ett kompetent släpp som får ses som en klart godkänd uppföljare till ett smärre mästerverk. 7/10

Självmordsrockarna Shining från Halmstad har under ledning av Niklas "Kvarforth" Olsson släppt "VI - Klagopsalmer", och det är en naturlig fortsättning på 2007 års "V - Halmstad", där den största förändringen är att det tack vare gitarristbyte bjuds på flera sköna gitarrsolon. I övrigt låter som det gjort tidigare, och man undrar hur jävla mycket ångest en människa egentligen kan ha inombords; när Kvarforth väser, pratar och skriker fram de nattsvarta texterna så är stämningen så tät att man kan ta på den.



Jag skojar inte när jag säger att jag är helt säker på att människor som funderar på att ta livet av sig kan drivas över gränsen av "VI - Klagopsalmer" - och då är den ändå inte lika sjukt ångestframkallande som "V - Halmstad" var och är. Ta följande textcitat från "Fullständigt jävla död inuti" som ett exempel på vad som bjuds:

När jag tittar mig själv i spegeln, då ser jag ingenting
När jag öppnar min mun för att tala, då hör jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti

När jag släcker min törst och min hunger, då smakar jag ingenting
När jag ser de jag älskar förfalla, då känner jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti

Kvarforth går numera på allehanda lyckopiller och medikamenter mot sina besvär, så vi får väl se om nästa platta - om det blir någon - låter gladare. Jag hoppas inte det. Sorry Niklas, inte för att jag vill att du ska må dåligt, men om ångesten kan ge oss musik av den här kalibern så vill jag nog inte att du skall vara helt frisk. 8/10

Redan nämnda Funeral Mist släppte tidigare i år "Maranatha", och trots visst tvivel från min sida så visade det sig att den var en klart värdig uppföljare till "Salvation". Den stora skillnaden är att det finns några riktigt långsamma låtar här, annars är det samma kaotiska rens som på föregångaren, allt självklart dränkt i Ariochs helsjuka vokala insatser.

Bäst är den tolv minuter långa "Blessed Curse" som i sin repetitiva enkelhet golvar mig totalt. I bakgrunden ligger under en stor del av låten en samplad predikan från en amerikansk televangelist, och det skapar en härligt blasfemisk stämning.

Jag lyssnade på "Maranatha" i min mp3-spelare när jag var ute och gick häromdagen. Det var regnigt och blåsigt och himlen var stålgrå; den perfekta fonden för Funeral Mists makabra skådespel, och jag skulle bli förvånad om inte till och med den soligaste sommardagen blev lite mörkare om man lyssnade på "Jesus Saves!" eller "A New Light", som efter "Blessed Curse" är mina favoritspår.

Om jag ska klaga på något så är det i så fall produktionen. "Salvation", som om jag minns rätt var inspelad i Necromorbus, hade en luftigare ljudbild. "Maranatha" låter väldigt bra, men mer komprimerad - men det är ändå bara en liten petitess som jag kan ha överseende med.

Dock måste jag ärligt säga att jag är lite trött på den närmast gudalika status som Funeral Mist fått i black metalvärlden. Så nyskapande är de inte, men "Maranatha" är i alla fall värd 8/10.

Torture Division: jag hade fel

Fick en kommentar av Jörgen från Torture Division för en stund sedan, där han påpekar att bandets pedofildödarlåtar handlar om pedofiler som våldtagit barn. Jag vill därför be om ursäkt för påhoppet jag gjorde på bandet i mitt inlägg om Close-Up.

Å andra sidan är jag fan glad att jag skrev inlägget ändå, för det är minsann en liten merit att få Jörgen Sandström att starta en blogg, dessutom har jag ju ännu en anledning att ogilla Close-Up, nämligen att de gett en felaktig innehållsförteckning över Torture Divisions texter.

Så än en gång: ber om ursäkt, grabbar. Jag borde ha grävt lite djupare och läst texterna själv, och inte litat på vad en tidning skriver.

Med det sagt - och med tanke på den fullständiga storm det blev över en liten del av ett jävla blogginlägg, skrivet av en nobody - så undrar jag varför det är så tyst om Daniel "Mortuus/Arioch" Rostén? Är det helt obekant för Sveriges metalskribenter att han i Slayer #12 (tror jag det var, orkar inte kolla) i en Funeral Mist-intervju sade att han tycker att barnprostitution, barnslaveri och barnamord är bra saker? Jag har inte sett någon ställa honom mot väggen rörande dessa något ovanliga åsikter.

Marilyn Manson ställer in sverigespelningar

Arrangören LiveNation meddelar att rockaren Marilyn Manson ställer in höstens och vinterns spelningar i Sverige:

På grund av förändringar i Marilyn Mansons schema ställs både konserten på Malmö Arena den 6 november och Ericsson Globe den 11 november in.

Tråkigt för alla fans, men ärligt talat, vore det inte dags att lägga ner nu? Manson kommer ändå aldrig att toppa "Holy Wood".

Marduks "Wormwood" recenseras på thelefthandpath.com

Det här, mina vänner, är hur en recension skall se ut. Jag bugar mig i ödmjuk vördnad inför denna ordkonst: http://www.thelefthandpath.com/lefthandpath/index.cfm/event/read/entry/Marduk_Wormwood

Anti-islamsk black metal?

Det finns hur mycket antikristen black metal som helst, vilket inte är särskilt förvånande. Går man till den mindre trevliga subgenren NSBM (National Socialist Black Metal) så hittar man massor av antijudisk musik. Men anti-islamsk black metal verkar ännu inte ha blivit så vanligt, eller har jag missat något?

På rak arm kan jag bara komma på Barbaros från Algeriet, Mogh från Iran/Indien, Ayat från Libanon och såklart Lord Belial som höll den svenska fanan högt med "Purify Sweden".



Men var är alla andra band? Jag är säker på att de flesta antikristna band även är mot islam, men det är märkbart få som skriver texter om det. Om du känner till fler black metal-låtar som har ett anti-islamskt budskap, så lämna gärna en kommentar.

Notiser del I

Europe har släppt nytt, "Last Look at Eden" heter plattan, och den är bra. Låtarna är solida hårda rocklåtar med en doft av såväl 80-tal som skönt 70-talsgroove, men med en härligt modern touch. Bra blandning också mellan rockiga nummer och softa ballader. Joey Tempest sjunger bra - som alltid - och John Norums gitarrspel går det inte att anmärka på.

Vad man däremot kan (och bör) anmärka på är att plattan är mixad så jäkla högt att den hela tiden klipper, varför man förlorar all dynamik. Den blir därför ännu ett offer i the loudness war, precis som Metallicas "Death Magnetic", som är totalt olyssningsbar just därför. Europe får 5/10, men skulle utan tvekan få 8/10 om plattan var vettigt mixad.

Immortal återvänder med "All Shall Fall", och det är en rätt bra platta. Inte lika bra som "At the Heart of Winter", men inte lika platt som de senaste släppen från Norges kallaste metalpluton. Kallare ljudbild än Blashyrkh, men det är helt okej. Tyvärr är gitarrerna lite lågt mixade ibland, och gitarrljudet är bitvis lite luddigt. Men va fan, det är ju bra! Sju långa låtar bjuds det på, och det låter mer black metal än det gjort på ett tag, det gillar jag. Arvet efter Bathory är ibland riktigt framträdande, det är också positivt. 7/10 Bäst är (just nu) "Arctic Swarm" som banne mig låter som boogierock i Immortaltappning.

Bloody Panda har släppt "Summon", och det kan vara årets näst bästa platta (efter The Devil's Bloods "The Time of No Time Evermore". Att definiera en genre är totalt omöjligt. Det är doom och sludge, dubbelstamp och helvetesvrål. Det är massor av basmuller och pukor, Melvins och St. Vitus. Långsamt går det för det mesta, väldigt långsamt. Geniet bakom Bloody Panda är den japanska sångerskan Yoshiko Ohara, som sjunger både på japanska och engelska - tror jag. Det är väldigt svårt att höra, men budskapet är egentligen inte det viktigaste; här handlar det om stämningar och känslor, och det finns det så det räcker och blir över. Avnjutes bäst med hörlurar, liggande i sängen i totalt mörker. 9/10

Bloody Pandas debutfullängdare "Pheromone" (9/10) rekommenderas också mycket varmt. Här använder Ohara rösten mer som ett vapen än ett instrument, i samma skola som Diamanda Galas. Hon har inga problem att träffa rätt toner när hon vill, men påfallande ofta ligger hon på dissonanta mikrotoner. Svinigt bra.

Lugna hörnan del I

Tro det eller ej, men ibland lyssnar jag även på musik som inte låter som att man tappar en bricka med bestick i en trappa. På sistone har jag lyssnat en hel del på countrygitarrvirtuosen Brad Paisley, särskilt hans album "Mud on the Tires". Hans sköna mix av country, pop och sydstatsrock gör mig glad, särskilt titelspåret, som handlar om en man som inte kräver mer för att vara lycklig än en fyrhjulsdriven bil och en natt under stjärnorna med sin flickvän. Opretentiöst och vackert i all sin typiskt amerikanska enkelhet.


Den sköna stegringen vid 0:50-0:52 får mig att vilja spela luftmandolin varje gång jag hör låten, och är jag hemma och ingen ser mig så gör jag det troligen också. Den här låten borde man kunna gilla även om man inte gillar country i allmänhet.

Gillar man inte country så kanske "Caramelldansen" kan vara något? Jo, jag gillar den faktiskt. På riktigt. Jag är en sucker för catchiga melodier, så är det bara. Bättre än Marduk är det ju i alla fall.


Den tyska versionen suger, men det beror ju på att Tyskland är ondskans imperium och att inget gott någonsin kommit därifrån, förutom Rammstein:


Den "japanska" är däremot ett smått mästerverk. Lyssna på texten. Den "japanska" texten är på svenska, bara uttalad på japanskt vis. Briljant är bara förnamnet.

Marduk - Wormwood (II)

Så har då fullängdaren kommit. Frågan är om den är ytterligare ett steg på vägen mot svartmetallens Division 2, eller om Marduk påbörjat klättringen mot Elitserien igen?

Plattan inleds med den starka "Nowhere, No-One, Nothing" som börjar med dova slag på någon jättelik domedagstrumma och lite plågade skrik, innan Morgan Håkanssons knivskarpa gitarr exploderar i ett skönt nedåtgående riff samtidigt som Lars Broddesson vräker sig över pukorna. Till och med barnprostitutionsälskaren Daniel "Mortuus" Rostén låter äntligen som att han passar i Marduk, och hans plågade röst attackerar mina trumhinnor från alla håll.

Det är bara att acceptera att det här är det bästa Marduk gjort sedan "Panzer Division Marduk".

Tyvärr fortsätter det inte lika bra. "Funeral Dawn" är sex minuter av utdragen doomblackmetal med en massa gitarroväsen och då och då en kort vokal insats. Extremt tråkigt och repetitivt, och inget jag kommer att lyssna på igen.

Jag går vidare till "This Fleshly Void", som turligt nog är ytterligare ett snabbt spår. Tyvärr förtas varje spår av ondskefull stämning, då låten inleds med att posören/idioten Mortuus pratar. Meningen är nog att det ska låta plågat, och det gör det, men det låter som att han plågas av förstoppning. I övrigt följer låten Marduks klassiska koncept av tremolo picking och snabba trummor. Under andra halvan dyker det upp ett parti utan trummor, och det känns låååångt trots att det bara är cirka tjugofem sekunder långt, eftersom gitarrgnidandet under trummornas frånvaro är helt intetsägande.

"Unclosing the Curse" börjar med basmuller och något som låter som en dämpad kyrkklocka, innan Mortuus distade röst och Morgans som vanligt tråkiga gitarroväsen dyker upp i ljudbilden. De försvinner dock snabbt igen, till förmån för med basmuller och kyrkklocka...och så kommer de tillbaka igen. Så håller det på under hela spårets längd. Som tur är så är låten slut efter lite drygt två minuter.

"Into Utter Madness" och "Phosphorous Redeemer" har jag redan skrivit om här.

"To Redirect Perdition" är bättre, men det är lite som att säga att det är bättre med klamydia än HIV; det betyder inte att jag vill ha klamydia. Det går väldigt långsamt hela tiden, och de nästan sju minuterna känns mer som tjugosju.

"Whorecrown" å andra sidan är en snabb stänkare som skulle passat bra in på "Nightwing", och den känns betydligt kortare än de fem och tjugonio som hinner passera innan det sista trumslaget ebbat ut. Till och med det långsammare partiet i mitten är bra, och riktigt catchy i sin enkelhet. Ett starkt spår.

"Whorecrown" följs av den ännu kortare "Chorus of Cracking Necks". Marduk må ha glömt hur man skriver riktigt bra låtar, men deras låttitlar är i alla fall riktigt bra. Och faktiskt så är låten inte så tokig den heller. Basintro, sen typsikt Marduk-rens. Dock känns det lite tjatigt med ytterligare en låt med ett långsamt mittparti, och mitt intresse dalar betydligt innan det är dags för fortkörning igen.

Avslutande "As A Garment" är återigen en långsam bit, och därmed också tråkig. Tyvärr, Marduk, ni kan inte skriva långsamma låtar. Därför kan betyget inte heller bli högre än 3/10. De få höjdpunkter som finns är väldigt bra, men när majoriteten av plattan känns som utfyllnadsmaterial som på sin höjd skulle platsa som b-sidor på kommande EPs, då blir det ändå platt fall. Det får bli "Panzer Division Marduk", "Nightwing" och "Opus Nocturne" även i fortsättningen.

Just ja, omslaget är ruskigt fult också. Gubben ser ju för fan ut som nånting från "Tombs of the Blind Dead". Ska det vara black metal det?

Black Metal ist Schule!

1349 - Revelations of the Black Flame

1349 har alltid varit ett av de band man kunnat lita på. Troget har de levererat den snabbaste, mest piskande black metal man kan tänka sig, där fokus hela tiden legat lika mycket på trummorna som på gitarrer och sång. Inte så konstigt när man vet att det är världens bästa black metaltrummis Frost (Satyricon, ex-Gorgoroth, ex-Zyklon-B, ex-Keep of Kalessin) som sitter på pallen och vräker fram blastbeat på blastbeat i ljusets hastighet.

Särskilt plattan "Hellfire" från 2005 bjöd på en fullkomlig orkan av brutal ondska som fick mig att hissa vit flagg efter en halv genomlyssning. Döm då om min förvåning när jag läser ett pressmeddelande om att 1349s nya platta kommer att bli något annorlunda. Jag försöker göra mig beredd på att den kan vara dålig, men inte ens det värsta scenario jag kan föreställa mig kan förbereda mig på detta totala fiasko till platta.

Borta är allt som gjorde 1349 till ett bra band - tyngden, snabbheten, råheten - och istället bjuds vi på...ambient? Nästan varenda låt består till hälften av ambientpartier som låter som om man gett en särskoleklass ett gäng syntar med vind- och skrik- och brussamplingar.

De enda låtar som påminner en aning om det 1349 man är van vid är "Maggot Fetus...Teeth Like Thorns" och "Uncreation", och de är anmärkningsvärt platta och intetsägande. "Maggot..." bjuder på black metal med mycket retrothrash i den tyska skolan som man glömt så snart låten är över, och "Uncreation" är på tok för lång och planlös.

I övrigt så består låtarna som sagt till stor del av ambienttrams, och det som skall föreställa metal ligger långt närmare doom än black metal rent hastighetsmässigt. En cover på Pink Floyds "Set the Controls for the Heart of the Sun" bjuds det också på, och ju mindre som sägs om den, desto bättre.

Produktionen på hela plattan är usel. Det låter som om den är inspelad på botten av ett träsk, varefter man dränkt allt i brus och reverb.

Tom G. Warrior (ex-Celtic Frost) var med under inselningen av plattan, i form av någon slags rådgivare. Jag kan inte låta bli att dra parallellen mellan "Revelations of the Black Flame" och Celtic Frosts "Cold Lake", som innebar en radikal förändring av deras sound, vilket sedemera - trots försök att reparera skadan - ledde till att bandet lades ned.

Skulle 1349 gå samma öde till mötes så skulle jag inte sörja. Trots det blir betyget så pass högt som 1/10, då det finns partier i "Maggot Fetus...Teeth Like Thorns" som är bra.

Cauldron - Chained to the Nite

I Cauldrons värld är det fortfarande 1984, och husgudarna heter Anvil, Dokken, Angel Witch, Def Leppard (innan de blev mesiga), Praying Mantis och kanske till och med April Wine (de hårdare låtarna från "Harder... Faster" och "The Nature of the Beast"). Det är rockig heavy metal vi snackar här, så som den lät i början av 80-talet. Det är riffglädje, melodier som fastnar, sköna gitarrsolon och inte en tanke på att det står 2009 i kalendern. Trendigt är det inte, men ack så bra! Fredrik, du har fel, så är det bara.

Omslaget förtjänar faktiskt en egen omnämning - en naken kvinna i kedjor, kan det bli mer 80-talshårdrock, eller för den delen ett större långfinger i ansiktet på alla radikalfeminister? Årets bästa hårdrock. 8/10.