The Devil's Blood - The Time of No Time Evermore

Hur ofta händer det att du blir helt tagen av en ny platta? Hur ofta lyssnar du på något nytt och tänker direkt "det här är en klassiker"? Jag kan räkna de plattorna på ena handens fingrar - "Master of Puppets", "Storm of the Light's Bane", "Danzig", "Holy Wood (In the Valley of the Shadow of Death)" och kanske någon platta till.

Och så nu "The Time of No Time Evermore".

The Devil's Blood spelar någon form av 60/70-talsinspirerad garagerock som sprudlar av energi; en härlig blandning av Roky Eriksson och Neil Young i de ruffigare partierna, och Fleetwood Mac och Cosmic Rough Riders i de softare delarna. Då och då dyker det upp ett stämsolo som för tanken till Mercyful Fate. Över allt vilar Covens ande, framför allt i sångerskans vibrato.

Plattan inleds med den instrumentala titellåten, och den är det enda ointressanta på hela skivan. Ett snyggt gitarrsolo på slutet, men inget jag kommer att lyssna på särskilt många gånger.

Långt bättre är efterföljande "Evermore" som sätter ribban för resten av plattan. En skön rockstänkare som introducerar det framträdande sångvibrato (inte helt olikt Jarboe från Swans eller Jinx från redan nämnda Coven) som genomsyrar hela plattan. Sången påminner annars om Grace Slick från Jefferson Airplane och systrarna Wilson från Heart.

Nästa låt är en av de allra bästa; "I'll Be Your Ghost" är visst första singeln, och det förstår jag. Det är svårt att hitta en låt som är mer catchy, eller för den delen har en mer känslofylld text: "I'd walk over broken glass for you / I'd crawl over burning coals for you / I'd do all the things you'd have me do / I'd do all the things you ask me to / I would gladly give my life / For you".

Just ja, det är Satan hon sjunger om att offra allt för. Glömde jag att säga att The Devil's Blood till skillnad mot andra band i sin genre inte sjunger om att knulla brudar och supa, utan om att dyrka Satan och förgöra kosmos genom magiska ritualer? Japp, det är ortodoxa black metaltexter till toner av sen 60-talsrock vi snackar, och hur tufft är inte det?

"The Yonder Beckons" kommer härnäst, och texten och en del av musiken är skriven av Erik Danielsson från Watain. Att Watain är en stor influens är inte så svårt att förstå, då The Devil's Blood tagit sitt namn från en av Watains låtar. Hur som helst så är "The Yonder Beckons" årets skönaste rockballad. Introt låter precis som en låt med Bad Religion, jag minns bara inte vilken, men det blir snart meoldiös rock av det hela, och inte punk.

Nästa låt är "House of 10,000 Voices", och det är det enda spår som jag inte är helt entusiastisk över. Det akustiska plocket är snyggt, och de många lagren av vokala stämmor skänker en säregen stämning åt introt, men det blir inte lika engagerande som i de andra låtarna. Det är inte på något vis en dålig låt, den är bara lite grann som "Anasthesia (Pulling Teeth)" på "Kill 'Em All". Inte dåligt, men den är omgiven av låtar som är så mycket bättre.

Jag går vidare till "Christ or Cocaine", som inleds med det bästa jävla arenarockriff jag hört på år och dag. Fast jag sitter hemma vid datorn och skriver och lyssnar så vill jag headbanga och slänga upp näven i luften. Texten är också grymt bra: "Hedonistic fire in the dead of night / I give my soul away / [...] I've seen hell today". Det här är den röjigaste låten på skivan, och om jag skall vara petig så skulle jag önska att det fanns fler spår med lite mer fart i. Låten avslutas med sköna gitarrsolon, innan det är dags för "Queen of My Burning Heart", som istället inleds med ett solo och ett riff som Thin Lizzy skulle ha dödat för.

Återigen är det lite mer fart i den här låten; det är en ren rockstänkare som golvar mig totalt. Tre minuter och femtiofyra sekunder av ren njutning.

"Angel's Prayer" är en återgång till mjukare tongångar och jag slås återigen av hur bra det passar med oreserverade hyllningar till Satan till musik som får Pearl Jam att låta som Cryptopsy. Den mjuka och reverbdränkta rösten kompas här av ett skönt gitarrplock som leder fram till plattans bästa gitarrsolo (alla solon på plattan är små pärlor, men detta är det bästa).

Vid det här laget börjar jag tro att det snart måste vara slut på bra låtar, men ack så fel jag har. "Feeding The Fire With Tears And Blood" påminner lite om Danzig till en början, innan sången börjar. Det är inte så mycket mer att säga; jag börjar bli trött på att ösa superlativer över den här plattan, men alla låtar är verkligen bara förjävla bra. "Rake Your Nails Across The Firmament" bryter av med ett hårdare trumkomp och mer aggresiv sång och avslutande "The Anti-Kosmik Magick" är elva minuter av ren (svart) magi och bra gitarrsolon.

Det här är årets platta alla kategorier, och utan tvekan en av de tio bästa plattor jag någonsin hört. Kanske till och med den bästa rockplattan någonsin. Så bra är den faktiskt. Betyget är enkelt, det kan inte bli annat än 10/10.

Förresten - första gången jag lyssnade på plattan var när jag var ute och gick på stan, och precis när jag startat första låten så kollar jag upp från min mp3-spelare, och ser en firmabil med registreringsnummer M-nåntingnånting 666. Nästan för bra för att vara sant - eller så ville någon ge mig ett tecken...

Just ja, jag glömde ju att ge ett smakprov på hur bra de verkligen låter. Här är "I'll Be Your Ghost".