Marduk - Wormwood (II)

Så har då fullängdaren kommit. Frågan är om den är ytterligare ett steg på vägen mot svartmetallens Division 2, eller om Marduk påbörjat klättringen mot Elitserien igen?

Plattan inleds med den starka "Nowhere, No-One, Nothing" som börjar med dova slag på någon jättelik domedagstrumma och lite plågade skrik, innan Morgan Håkanssons knivskarpa gitarr exploderar i ett skönt nedåtgående riff samtidigt som Lars Broddesson vräker sig över pukorna. Till och med barnprostitutionsälskaren Daniel "Mortuus" Rostén låter äntligen som att han passar i Marduk, och hans plågade röst attackerar mina trumhinnor från alla håll.

Det är bara att acceptera att det här är det bästa Marduk gjort sedan "Panzer Division Marduk".

Tyvärr fortsätter det inte lika bra. "Funeral Dawn" är sex minuter av utdragen doomblackmetal med en massa gitarroväsen och då och då en kort vokal insats. Extremt tråkigt och repetitivt, och inget jag kommer att lyssna på igen.

Jag går vidare till "This Fleshly Void", som turligt nog är ytterligare ett snabbt spår. Tyvärr förtas varje spår av ondskefull stämning, då låten inleds med att posören/idioten Mortuus pratar. Meningen är nog att det ska låta plågat, och det gör det, men det låter som att han plågas av förstoppning. I övrigt följer låten Marduks klassiska koncept av tremolo picking och snabba trummor. Under andra halvan dyker det upp ett parti utan trummor, och det känns låååångt trots att det bara är cirka tjugofem sekunder långt, eftersom gitarrgnidandet under trummornas frånvaro är helt intetsägande.

"Unclosing the Curse" börjar med basmuller och något som låter som en dämpad kyrkklocka, innan Mortuus distade röst och Morgans som vanligt tråkiga gitarroväsen dyker upp i ljudbilden. De försvinner dock snabbt igen, till förmån för med basmuller och kyrkklocka...och så kommer de tillbaka igen. Så håller det på under hela spårets längd. Som tur är så är låten slut efter lite drygt två minuter.

"Into Utter Madness" och "Phosphorous Redeemer" har jag redan skrivit om här.

"To Redirect Perdition" är bättre, men det är lite som att säga att det är bättre med klamydia än HIV; det betyder inte att jag vill ha klamydia. Det går väldigt långsamt hela tiden, och de nästan sju minuterna känns mer som tjugosju.

"Whorecrown" å andra sidan är en snabb stänkare som skulle passat bra in på "Nightwing", och den känns betydligt kortare än de fem och tjugonio som hinner passera innan det sista trumslaget ebbat ut. Till och med det långsammare partiet i mitten är bra, och riktigt catchy i sin enkelhet. Ett starkt spår.

"Whorecrown" följs av den ännu kortare "Chorus of Cracking Necks". Marduk må ha glömt hur man skriver riktigt bra låtar, men deras låttitlar är i alla fall riktigt bra. Och faktiskt så är låten inte så tokig den heller. Basintro, sen typsikt Marduk-rens. Dock känns det lite tjatigt med ytterligare en låt med ett långsamt mittparti, och mitt intresse dalar betydligt innan det är dags för fortkörning igen.

Avslutande "As A Garment" är återigen en långsam bit, och därmed också tråkig. Tyvärr, Marduk, ni kan inte skriva långsamma låtar. Därför kan betyget inte heller bli högre än 3/10. De få höjdpunkter som finns är väldigt bra, men när majoriteten av plattan känns som utfyllnadsmaterial som på sin höjd skulle platsa som b-sidor på kommande EPs, då blir det ändå platt fall. Det får bli "Panzer Division Marduk", "Nightwing" och "Opus Nocturne" även i fortsättningen.

Just ja, omslaget är ruskigt fult också. Gubben ser ju för fan ut som nånting från "Tombs of the Blind Dead". Ska det vara black metal det?

0 kommentarer:

Skicka en kommentar