Lugna hörnan del II

Efter den massiva dos av black metal som föregående inlägg bjöd på så kanske det passar att gå från ortodoxa satanister till ortodoxa kristna? Här är en video med Frank Marino, gitarrist i kanadensiska Mahogany Rush, när han var gäst i en talk show. Ledsen för taskig bildkvalitet, men låten är så bra att jag valde den här videon ändå.

Notiser del II

Norma Evangelium Diaboli är ett av de mest pålitliga bolag som finns, vad gäller (ortodox) black metal. Ger de ut en platta så kan man vara säker på att det inte är skräp. Men hur följer man upp en så monumental platta som 2006 års "VVorldVVithoutEnd"? Katharsis har hamnat i samma sits som Metallica när de skulle följa upp sitt självbetitlade album, eller Funeral Mist när uppföljaren till "Salvation" skulle spelas in.

"VVorldVVithoutEnd" var en vrålande virvelvind av kaotisk black metal där man fick söka med ljus och lykta efter midtempopartier. Det tog några genomlyssningar att ta till sig musiken, men nu har den för alltid en plats på min personliga topplista över black metalklassiker.

Den nya plattan, "Fourth Reich" är inte lika extrem, det skall sägas direkt. Därmed inte sagt att det går långsamt hela tiden, nej, absolut inte, men redan i första låten, den tunga "So Nail the Hearts" så sänks tempot rejält efter fem minuter, och under de resterande åtta så är det mestadels tungt och långsamt - och väldigt, väldigt bra. Katharsis behöver inte spela ut snabbhetskortet för att skriva minnesvärd musik, det är något de slår fast med all önskvärd tydlighet.

Det som också märks från första början är att ljudbilden är lite annorlunda. Den diskantrika, nästan lite skärande ljudbild som kännetecknade "VVorldVVithoutEnd" är försvunnen, och istället är det en mer sansad och balanserad upplevelse, rent frekvensmässigt.



Tre av de de följande fyra spåren ("Eucharistick Funereal", "Reckoning" och "Sinn Koronation") fortsätter i samma stil; det är snabbt med vissa korta avbrott för något långsammare partier. Undantaget heter "Emeralde Graves", och tyvärr är det inte annorlunda för att det är snabbt och kaotiskt som på "VVorldVVithoutEnd". Nej, det är ett instrumentalt syntspår som förstör all stämning som byggts upp fram till dess.

På det stora hela ett kompetent släpp som får ses som en klart godkänd uppföljare till ett smärre mästerverk. 7/10

Självmordsrockarna Shining från Halmstad har under ledning av Niklas "Kvarforth" Olsson släppt "VI - Klagopsalmer", och det är en naturlig fortsättning på 2007 års "V - Halmstad", där den största förändringen är att det tack vare gitarristbyte bjuds på flera sköna gitarrsolon. I övrigt låter som det gjort tidigare, och man undrar hur jävla mycket ångest en människa egentligen kan ha inombords; när Kvarforth väser, pratar och skriker fram de nattsvarta texterna så är stämningen så tät att man kan ta på den.



Jag skojar inte när jag säger att jag är helt säker på att människor som funderar på att ta livet av sig kan drivas över gränsen av "VI - Klagopsalmer" - och då är den ändå inte lika sjukt ångestframkallande som "V - Halmstad" var och är. Ta följande textcitat från "Fullständigt jävla död inuti" som ett exempel på vad som bjuds:

När jag tittar mig själv i spegeln, då ser jag ingenting
När jag öppnar min mun för att tala, då hör jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti

När jag släcker min törst och min hunger, då smakar jag ingenting
När jag ser de jag älskar förfalla, då känner jag ingenting, ingenting
Fullständigt död inuti

Kvarforth går numera på allehanda lyckopiller och medikamenter mot sina besvär, så vi får väl se om nästa platta - om det blir någon - låter gladare. Jag hoppas inte det. Sorry Niklas, inte för att jag vill att du ska må dåligt, men om ångesten kan ge oss musik av den här kalibern så vill jag nog inte att du skall vara helt frisk. 8/10

Redan nämnda Funeral Mist släppte tidigare i år "Maranatha", och trots visst tvivel från min sida så visade det sig att den var en klart värdig uppföljare till "Salvation". Den stora skillnaden är att det finns några riktigt långsamma låtar här, annars är det samma kaotiska rens som på föregångaren, allt självklart dränkt i Ariochs helsjuka vokala insatser.

Bäst är den tolv minuter långa "Blessed Curse" som i sin repetitiva enkelhet golvar mig totalt. I bakgrunden ligger under en stor del av låten en samplad predikan från en amerikansk televangelist, och det skapar en härligt blasfemisk stämning.

Jag lyssnade på "Maranatha" i min mp3-spelare när jag var ute och gick häromdagen. Det var regnigt och blåsigt och himlen var stålgrå; den perfekta fonden för Funeral Mists makabra skådespel, och jag skulle bli förvånad om inte till och med den soligaste sommardagen blev lite mörkare om man lyssnade på "Jesus Saves!" eller "A New Light", som efter "Blessed Curse" är mina favoritspår.

Om jag ska klaga på något så är det i så fall produktionen. "Salvation", som om jag minns rätt var inspelad i Necromorbus, hade en luftigare ljudbild. "Maranatha" låter väldigt bra, men mer komprimerad - men det är ändå bara en liten petitess som jag kan ha överseende med.

Dock måste jag ärligt säga att jag är lite trött på den närmast gudalika status som Funeral Mist fått i black metalvärlden. Så nyskapande är de inte, men "Maranatha" är i alla fall värd 8/10.

Torture Division: jag hade fel

Fick en kommentar av Jörgen från Torture Division för en stund sedan, där han påpekar att bandets pedofildödarlåtar handlar om pedofiler som våldtagit barn. Jag vill därför be om ursäkt för påhoppet jag gjorde på bandet i mitt inlägg om Close-Up.

Å andra sidan är jag fan glad att jag skrev inlägget ändå, för det är minsann en liten merit att få Jörgen Sandström att starta en blogg, dessutom har jag ju ännu en anledning att ogilla Close-Up, nämligen att de gett en felaktig innehållsförteckning över Torture Divisions texter.

Så än en gång: ber om ursäkt, grabbar. Jag borde ha grävt lite djupare och läst texterna själv, och inte litat på vad en tidning skriver.

Med det sagt - och med tanke på den fullständiga storm det blev över en liten del av ett jävla blogginlägg, skrivet av en nobody - så undrar jag varför det är så tyst om Daniel "Mortuus/Arioch" Rostén? Är det helt obekant för Sveriges metalskribenter att han i Slayer #12 (tror jag det var, orkar inte kolla) i en Funeral Mist-intervju sade att han tycker att barnprostitution, barnslaveri och barnamord är bra saker? Jag har inte sett någon ställa honom mot väggen rörande dessa något ovanliga åsikter.

Marilyn Manson ställer in sverigespelningar

Arrangören LiveNation meddelar att rockaren Marilyn Manson ställer in höstens och vinterns spelningar i Sverige:

På grund av förändringar i Marilyn Mansons schema ställs både konserten på Malmö Arena den 6 november och Ericsson Globe den 11 november in.

Tråkigt för alla fans, men ärligt talat, vore det inte dags att lägga ner nu? Manson kommer ändå aldrig att toppa "Holy Wood".

Marduks "Wormwood" recenseras på thelefthandpath.com

Det här, mina vänner, är hur en recension skall se ut. Jag bugar mig i ödmjuk vördnad inför denna ordkonst: http://www.thelefthandpath.com/lefthandpath/index.cfm/event/read/entry/Marduk_Wormwood

Anti-islamsk black metal?

Det finns hur mycket antikristen black metal som helst, vilket inte är särskilt förvånande. Går man till den mindre trevliga subgenren NSBM (National Socialist Black Metal) så hittar man massor av antijudisk musik. Men anti-islamsk black metal verkar ännu inte ha blivit så vanligt, eller har jag missat något?

På rak arm kan jag bara komma på Barbaros från Algeriet, Mogh från Iran/Indien, Ayat från Libanon och såklart Lord Belial som höll den svenska fanan högt med "Purify Sweden".



Men var är alla andra band? Jag är säker på att de flesta antikristna band även är mot islam, men det är märkbart få som skriver texter om det. Om du känner till fler black metal-låtar som har ett anti-islamskt budskap, så lämna gärna en kommentar.

Notiser del I

Europe har släppt nytt, "Last Look at Eden" heter plattan, och den är bra. Låtarna är solida hårda rocklåtar med en doft av såväl 80-tal som skönt 70-talsgroove, men med en härligt modern touch. Bra blandning också mellan rockiga nummer och softa ballader. Joey Tempest sjunger bra - som alltid - och John Norums gitarrspel går det inte att anmärka på.

Vad man däremot kan (och bör) anmärka på är att plattan är mixad så jäkla högt att den hela tiden klipper, varför man förlorar all dynamik. Den blir därför ännu ett offer i the loudness war, precis som Metallicas "Death Magnetic", som är totalt olyssningsbar just därför. Europe får 5/10, men skulle utan tvekan få 8/10 om plattan var vettigt mixad.

Immortal återvänder med "All Shall Fall", och det är en rätt bra platta. Inte lika bra som "At the Heart of Winter", men inte lika platt som de senaste släppen från Norges kallaste metalpluton. Kallare ljudbild än Blashyrkh, men det är helt okej. Tyvärr är gitarrerna lite lågt mixade ibland, och gitarrljudet är bitvis lite luddigt. Men va fan, det är ju bra! Sju långa låtar bjuds det på, och det låter mer black metal än det gjort på ett tag, det gillar jag. Arvet efter Bathory är ibland riktigt framträdande, det är också positivt. 7/10 Bäst är (just nu) "Arctic Swarm" som banne mig låter som boogierock i Immortaltappning.

Bloody Panda har släppt "Summon", och det kan vara årets näst bästa platta (efter The Devil's Bloods "The Time of No Time Evermore". Att definiera en genre är totalt omöjligt. Det är doom och sludge, dubbelstamp och helvetesvrål. Det är massor av basmuller och pukor, Melvins och St. Vitus. Långsamt går det för det mesta, väldigt långsamt. Geniet bakom Bloody Panda är den japanska sångerskan Yoshiko Ohara, som sjunger både på japanska och engelska - tror jag. Det är väldigt svårt att höra, men budskapet är egentligen inte det viktigaste; här handlar det om stämningar och känslor, och det finns det så det räcker och blir över. Avnjutes bäst med hörlurar, liggande i sängen i totalt mörker. 9/10

Bloody Pandas debutfullängdare "Pheromone" (9/10) rekommenderas också mycket varmt. Här använder Ohara rösten mer som ett vapen än ett instrument, i samma skola som Diamanda Galas. Hon har inga problem att träffa rätt toner när hon vill, men påfallande ofta ligger hon på dissonanta mikrotoner. Svinigt bra.

Lugna hörnan del I

Tro det eller ej, men ibland lyssnar jag även på musik som inte låter som att man tappar en bricka med bestick i en trappa. På sistone har jag lyssnat en hel del på countrygitarrvirtuosen Brad Paisley, särskilt hans album "Mud on the Tires". Hans sköna mix av country, pop och sydstatsrock gör mig glad, särskilt titelspåret, som handlar om en man som inte kräver mer för att vara lycklig än en fyrhjulsdriven bil och en natt under stjärnorna med sin flickvän. Opretentiöst och vackert i all sin typiskt amerikanska enkelhet.


Den sköna stegringen vid 0:50-0:52 får mig att vilja spela luftmandolin varje gång jag hör låten, och är jag hemma och ingen ser mig så gör jag det troligen också. Den här låten borde man kunna gilla även om man inte gillar country i allmänhet.

Gillar man inte country så kanske "Caramelldansen" kan vara något? Jo, jag gillar den faktiskt. På riktigt. Jag är en sucker för catchiga melodier, så är det bara. Bättre än Marduk är det ju i alla fall.


Den tyska versionen suger, men det beror ju på att Tyskland är ondskans imperium och att inget gott någonsin kommit därifrån, förutom Rammstein:


Den "japanska" är däremot ett smått mästerverk. Lyssna på texten. Den "japanska" texten är på svenska, bara uttalad på japanskt vis. Briljant är bara förnamnet.

Marduk - Wormwood (II)

Så har då fullängdaren kommit. Frågan är om den är ytterligare ett steg på vägen mot svartmetallens Division 2, eller om Marduk påbörjat klättringen mot Elitserien igen?

Plattan inleds med den starka "Nowhere, No-One, Nothing" som börjar med dova slag på någon jättelik domedagstrumma och lite plågade skrik, innan Morgan Håkanssons knivskarpa gitarr exploderar i ett skönt nedåtgående riff samtidigt som Lars Broddesson vräker sig över pukorna. Till och med barnprostitutionsälskaren Daniel "Mortuus" Rostén låter äntligen som att han passar i Marduk, och hans plågade röst attackerar mina trumhinnor från alla håll.

Det är bara att acceptera att det här är det bästa Marduk gjort sedan "Panzer Division Marduk".

Tyvärr fortsätter det inte lika bra. "Funeral Dawn" är sex minuter av utdragen doomblackmetal med en massa gitarroväsen och då och då en kort vokal insats. Extremt tråkigt och repetitivt, och inget jag kommer att lyssna på igen.

Jag går vidare till "This Fleshly Void", som turligt nog är ytterligare ett snabbt spår. Tyvärr förtas varje spår av ondskefull stämning, då låten inleds med att posören/idioten Mortuus pratar. Meningen är nog att det ska låta plågat, och det gör det, men det låter som att han plågas av förstoppning. I övrigt följer låten Marduks klassiska koncept av tremolo picking och snabba trummor. Under andra halvan dyker det upp ett parti utan trummor, och det känns låååångt trots att det bara är cirka tjugofem sekunder långt, eftersom gitarrgnidandet under trummornas frånvaro är helt intetsägande.

"Unclosing the Curse" börjar med basmuller och något som låter som en dämpad kyrkklocka, innan Mortuus distade röst och Morgans som vanligt tråkiga gitarroväsen dyker upp i ljudbilden. De försvinner dock snabbt igen, till förmån för med basmuller och kyrkklocka...och så kommer de tillbaka igen. Så håller det på under hela spårets längd. Som tur är så är låten slut efter lite drygt två minuter.

"Into Utter Madness" och "Phosphorous Redeemer" har jag redan skrivit om här.

"To Redirect Perdition" är bättre, men det är lite som att säga att det är bättre med klamydia än HIV; det betyder inte att jag vill ha klamydia. Det går väldigt långsamt hela tiden, och de nästan sju minuterna känns mer som tjugosju.

"Whorecrown" å andra sidan är en snabb stänkare som skulle passat bra in på "Nightwing", och den känns betydligt kortare än de fem och tjugonio som hinner passera innan det sista trumslaget ebbat ut. Till och med det långsammare partiet i mitten är bra, och riktigt catchy i sin enkelhet. Ett starkt spår.

"Whorecrown" följs av den ännu kortare "Chorus of Cracking Necks". Marduk må ha glömt hur man skriver riktigt bra låtar, men deras låttitlar är i alla fall riktigt bra. Och faktiskt så är låten inte så tokig den heller. Basintro, sen typsikt Marduk-rens. Dock känns det lite tjatigt med ytterligare en låt med ett långsamt mittparti, och mitt intresse dalar betydligt innan det är dags för fortkörning igen.

Avslutande "As A Garment" är återigen en långsam bit, och därmed också tråkig. Tyvärr, Marduk, ni kan inte skriva långsamma låtar. Därför kan betyget inte heller bli högre än 3/10. De få höjdpunkter som finns är väldigt bra, men när majoriteten av plattan känns som utfyllnadsmaterial som på sin höjd skulle platsa som b-sidor på kommande EPs, då blir det ändå platt fall. Det får bli "Panzer Division Marduk", "Nightwing" och "Opus Nocturne" även i fortsättningen.

Just ja, omslaget är ruskigt fult också. Gubben ser ju för fan ut som nånting från "Tombs of the Blind Dead". Ska det vara black metal det?

Black Metal ist Schule!

1349 - Revelations of the Black Flame

1349 har alltid varit ett av de band man kunnat lita på. Troget har de levererat den snabbaste, mest piskande black metal man kan tänka sig, där fokus hela tiden legat lika mycket på trummorna som på gitarrer och sång. Inte så konstigt när man vet att det är världens bästa black metaltrummis Frost (Satyricon, ex-Gorgoroth, ex-Zyklon-B, ex-Keep of Kalessin) som sitter på pallen och vräker fram blastbeat på blastbeat i ljusets hastighet.

Särskilt plattan "Hellfire" från 2005 bjöd på en fullkomlig orkan av brutal ondska som fick mig att hissa vit flagg efter en halv genomlyssning. Döm då om min förvåning när jag läser ett pressmeddelande om att 1349s nya platta kommer att bli något annorlunda. Jag försöker göra mig beredd på att den kan vara dålig, men inte ens det värsta scenario jag kan föreställa mig kan förbereda mig på detta totala fiasko till platta.

Borta är allt som gjorde 1349 till ett bra band - tyngden, snabbheten, råheten - och istället bjuds vi på...ambient? Nästan varenda låt består till hälften av ambientpartier som låter som om man gett en särskoleklass ett gäng syntar med vind- och skrik- och brussamplingar.

De enda låtar som påminner en aning om det 1349 man är van vid är "Maggot Fetus...Teeth Like Thorns" och "Uncreation", och de är anmärkningsvärt platta och intetsägande. "Maggot..." bjuder på black metal med mycket retrothrash i den tyska skolan som man glömt så snart låten är över, och "Uncreation" är på tok för lång och planlös.

I övrigt så består låtarna som sagt till stor del av ambienttrams, och det som skall föreställa metal ligger långt närmare doom än black metal rent hastighetsmässigt. En cover på Pink Floyds "Set the Controls for the Heart of the Sun" bjuds det också på, och ju mindre som sägs om den, desto bättre.

Produktionen på hela plattan är usel. Det låter som om den är inspelad på botten av ett träsk, varefter man dränkt allt i brus och reverb.

Tom G. Warrior (ex-Celtic Frost) var med under inselningen av plattan, i form av någon slags rådgivare. Jag kan inte låta bli att dra parallellen mellan "Revelations of the Black Flame" och Celtic Frosts "Cold Lake", som innebar en radikal förändring av deras sound, vilket sedemera - trots försök att reparera skadan - ledde till att bandet lades ned.

Skulle 1349 gå samma öde till mötes så skulle jag inte sörja. Trots det blir betyget så pass högt som 1/10, då det finns partier i "Maggot Fetus...Teeth Like Thorns" som är bra.

Cauldron - Chained to the Nite

I Cauldrons värld är det fortfarande 1984, och husgudarna heter Anvil, Dokken, Angel Witch, Def Leppard (innan de blev mesiga), Praying Mantis och kanske till och med April Wine (de hårdare låtarna från "Harder... Faster" och "The Nature of the Beast"). Det är rockig heavy metal vi snackar här, så som den lät i början av 80-talet. Det är riffglädje, melodier som fastnar, sköna gitarrsolon och inte en tanke på att det står 2009 i kalendern. Trendigt är det inte, men ack så bra! Fredrik, du har fel, så är det bara.

Omslaget förtjänar faktiskt en egen omnämning - en naken kvinna i kedjor, kan det bli mer 80-talshårdrock, eller för den delen ett större långfinger i ansiktet på alla radikalfeminister? Årets bästa hårdrock. 8/10.

Agoraphobic Nosebleed - Agorapocalypse

Grindcore har varit en genre som legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag för första gången för nästan sexton år sedan hörde Carcass enorma käftsmäll "Symphonies of Sickness". Det är därför en stor stund när det kommer ett nytt och dessutom riktigt bra grindalbum. Agoraphobic Nosebleed spelar trummaskinsgrind, och deras - för genren - stora framgång har gjort trummaskinsgrind mer accepterat och öppnat dörren för många nya förmågor.

Efter tre fullängdare där få låtar klockat in över en minut - på "Altered States of America" hinner bandet med att avverka hundra låtar på under tjugotvå minuter - så kommer nu "Agorapocalypse" som i jämförelse innehåller låtar av närmast episk längd; de flesta är mellan två och tre minuter långa, och endast tretton till antalet.

Så hur låter det då? Jo tack, det grindas fortfarande på ett högst exemplariskt sätt. Typiska Slayersolon med extrem svajarmsonani dyker upp då och då, men det känns bara helt rätt, och det finns också sköna sludge/moshpartier, som i "Timelord Zero (chronovore)" eller introt till "Hung from the Rising Sun". Hastighetsfanatiker kan glädja sig över "Ex-Cop" och "Agorapocalypse Now (Loneliness of the Long Distance Drug Runner)" som är de klart snabbaste spåren, och även två av de bästa.

Den humor som man förväntar sig att hitta på en platta med Agoraphobic Nosebleed är intakt, och tycker du inte att "Druggernaut Jug Fuck" är en briljant låttitel så har du fel. Dock är den kanske inte lika bra som "Drive-By Blowjob on a Bicycle" från "Altered States of America". Samtidigt så är texterna så dubbelbottnade att man inte riktigt vet när de är på allvar och inte. Allvar blandas med humor och bisarrt våld och drogromantik och man vet snart inte vad som är upp och ner.

Hur som helst är det en grym platta med en härlig blandning av grind, crust och sludge som jag bara inte kan värja mig mot. Tillsammans med Cattle Decapitations "The Harvest Floor" årets bästa grindplatta. Grind or be grinded! 9/10.

The Devil's Blood - The Time of No Time Evermore

Hur ofta händer det att du blir helt tagen av en ny platta? Hur ofta lyssnar du på något nytt och tänker direkt "det här är en klassiker"? Jag kan räkna de plattorna på ena handens fingrar - "Master of Puppets", "Storm of the Light's Bane", "Danzig", "Holy Wood (In the Valley of the Shadow of Death)" och kanske någon platta till.

Och så nu "The Time of No Time Evermore".

The Devil's Blood spelar någon form av 60/70-talsinspirerad garagerock som sprudlar av energi; en härlig blandning av Roky Eriksson och Neil Young i de ruffigare partierna, och Fleetwood Mac och Cosmic Rough Riders i de softare delarna. Då och då dyker det upp ett stämsolo som för tanken till Mercyful Fate. Över allt vilar Covens ande, framför allt i sångerskans vibrato.

Plattan inleds med den instrumentala titellåten, och den är det enda ointressanta på hela skivan. Ett snyggt gitarrsolo på slutet, men inget jag kommer att lyssna på särskilt många gånger.

Långt bättre är efterföljande "Evermore" som sätter ribban för resten av plattan. En skön rockstänkare som introducerar det framträdande sångvibrato (inte helt olikt Jarboe från Swans eller Jinx från redan nämnda Coven) som genomsyrar hela plattan. Sången påminner annars om Grace Slick från Jefferson Airplane och systrarna Wilson från Heart.

Nästa låt är en av de allra bästa; "I'll Be Your Ghost" är visst första singeln, och det förstår jag. Det är svårt att hitta en låt som är mer catchy, eller för den delen har en mer känslofylld text: "I'd walk over broken glass for you / I'd crawl over burning coals for you / I'd do all the things you'd have me do / I'd do all the things you ask me to / I would gladly give my life / For you".

Just ja, det är Satan hon sjunger om att offra allt för. Glömde jag att säga att The Devil's Blood till skillnad mot andra band i sin genre inte sjunger om att knulla brudar och supa, utan om att dyrka Satan och förgöra kosmos genom magiska ritualer? Japp, det är ortodoxa black metaltexter till toner av sen 60-talsrock vi snackar, och hur tufft är inte det?

"The Yonder Beckons" kommer härnäst, och texten och en del av musiken är skriven av Erik Danielsson från Watain. Att Watain är en stor influens är inte så svårt att förstå, då The Devil's Blood tagit sitt namn från en av Watains låtar. Hur som helst så är "The Yonder Beckons" årets skönaste rockballad. Introt låter precis som en låt med Bad Religion, jag minns bara inte vilken, men det blir snart meoldiös rock av det hela, och inte punk.

Nästa låt är "House of 10,000 Voices", och det är det enda spår som jag inte är helt entusiastisk över. Det akustiska plocket är snyggt, och de många lagren av vokala stämmor skänker en säregen stämning åt introt, men det blir inte lika engagerande som i de andra låtarna. Det är inte på något vis en dålig låt, den är bara lite grann som "Anasthesia (Pulling Teeth)" på "Kill 'Em All". Inte dåligt, men den är omgiven av låtar som är så mycket bättre.

Jag går vidare till "Christ or Cocaine", som inleds med det bästa jävla arenarockriff jag hört på år och dag. Fast jag sitter hemma vid datorn och skriver och lyssnar så vill jag headbanga och slänga upp näven i luften. Texten är också grymt bra: "Hedonistic fire in the dead of night / I give my soul away / [...] I've seen hell today". Det här är den röjigaste låten på skivan, och om jag skall vara petig så skulle jag önska att det fanns fler spår med lite mer fart i. Låten avslutas med sköna gitarrsolon, innan det är dags för "Queen of My Burning Heart", som istället inleds med ett solo och ett riff som Thin Lizzy skulle ha dödat för.

Återigen är det lite mer fart i den här låten; det är en ren rockstänkare som golvar mig totalt. Tre minuter och femtiofyra sekunder av ren njutning.

"Angel's Prayer" är en återgång till mjukare tongångar och jag slås återigen av hur bra det passar med oreserverade hyllningar till Satan till musik som får Pearl Jam att låta som Cryptopsy. Den mjuka och reverbdränkta rösten kompas här av ett skönt gitarrplock som leder fram till plattans bästa gitarrsolo (alla solon på plattan är små pärlor, men detta är det bästa).

Vid det här laget börjar jag tro att det snart måste vara slut på bra låtar, men ack så fel jag har. "Feeding The Fire With Tears And Blood" påminner lite om Danzig till en början, innan sången börjar. Det är inte så mycket mer att säga; jag börjar bli trött på att ösa superlativer över den här plattan, men alla låtar är verkligen bara förjävla bra. "Rake Your Nails Across The Firmament" bryter av med ett hårdare trumkomp och mer aggresiv sång och avslutande "The Anti-Kosmik Magick" är elva minuter av ren (svart) magi och bra gitarrsolon.

Det här är årets platta alla kategorier, och utan tvekan en av de tio bästa plattor jag någonsin hört. Kanske till och med den bästa rockplattan någonsin. Så bra är den faktiskt. Betyget är enkelt, det kan inte bli annat än 10/10.

Förresten - första gången jag lyssnade på plattan var när jag var ute och gick på stan, och precis när jag startat första låten så kollar jag upp från min mp3-spelare, och ser en firmabil med registreringsnummer M-nåntingnånting 666. Nästan för bra för att vara sant - eller så ville någon ge mig ett tecken...

Just ja, jag glömde ju att ge ett smakprov på hur bra de verkligen låter. Här är "I'll Be Your Ghost".

2008 års nästan bästa album

Nu när 2009 snart är till ända så börjar det bli dags att sätta ihop en årsbästalista - för år 2008. Jag brukar nämligen ligga ungefär ett år efter när det gäller musik.

Opeth borde egentligen ligga på min topp 10, eftersom det inte går att förneka att "Watershed" är ett riktigt bra album, men jag måste erkänna att jag är lite trött på konceptet. Opeth har låtit i princip exakt likadant sedan jag först började lyssna på dem på riktigt när "Blackwater Park" släpptes, och det börjar bli nog nu. Visst, det är lite mer progressivt och Mikael Åkerfeldt är Sveriges bästa gitarrist och sångare, men det räcker ändå inte till. Tyvärr.

Cynic släppte nytt efter 15 års tystnad, och till att börja med var jag väldigt imponerad av den progressiva lättmetall som "Traced In Air" bjöd på - men sedan började jag jämföra den med 1993 års mästerverk, "Focus". Då insåg jag hur mycket jag saknar dödsmetalltyngden. Den dyker upp då och då, som i mitt favoritspår "Evolutionary Sleeper", men inte ofta nog för att stilla min hunger efter tunga riff. "Focus" kommer nog alltid att vara det bästa progressiva dödsmetallalbumet genom tiderna, och med det i bagaget så känns "Traced In Air" som en lätt smekning jämfört med föregångarens käftsmäll.

Moonspell måste i alla fall in på listan, för deras "Night Eternal" var ju faktiskt...hmm...ja, vad var den egentligen? Tydligen inte minnesvärd i alla fall. Jag kanske är lite väl hård här, för den har en av Moonspells bästa låtar någosin ("Shadow Sun"), men faktum kvarstår - när plattan är slut så minns jag den inte. Allt är kompetent och snyggt - med en skön tillbakagång till en råare och hårdare still som jag gillar - men inte särskilt minnesvärt.

Okej, det här verkar bli en lista över plattor som inte riktigt räckte ända fram, så årsbästalistan får faktiskt vänta. Inte heller Arckanum får någon plats på min topplista. "Antikosmos" var ganska tråkig efter ett tag, och när man läst inlägg på nätet om hur den så kallade fornsvenska som texterna är skrivna på egentligen är ren rappakalja, skriven av någon som bara staplar gamla ord på varandra, vilket helt och hållet ändrar deras betydelser, då blir det bara ännu sämre.

Ett litet garageband som kallar sig Metallica släppte nytt, och herregud så uselt det var. Låtarna hade potential, men produktionen är den sämsta jag hört från ett majorband, någonsin. "Death Magnetic" med sina konstanta klipp i peakarna får "St. Anger" att framstå som ett underverk av dynamisk produktion. Jag rekommenderar att ni lyssnar på Guitar Hero-versionerna av låtarna, för den produktionen är mycket bättre.

Amon Amarth borde jag också gilla, de har verkligen allt jag brukar gilla inom metal, men när jag lyssnat på "Twilight of the Thundergod" några gånger så är det samma problem som med Moonspell - jag minns ingen av låtarna.

Nej, nu skall jag sluta gnälla, dessutom har jag kommit på några plattor som platsar på min årsbästalista för 2008, men först ett inlägg om 2009 års bästa platta...

Marduk - Wormwood

Snart är det dags för Norrköpings ondaste band att släppa en ny fullängdare, som fått namnet "Wormwood". Jag har hört två låtar (med dålig ljudkvalitet) från den, och intrycket är lite blandat.

Jag har inte riktigt gillat något som Marduk släppt efter "Panzer Division Marduk" för tio år sedan, och jag tycker fortfarande att Legion är deras klart bästa sångare, vilket livealbumet "Live in Germania" visade med all önskvärd tydlighet.

Deras senaste fullängdssläpp (borträknat allehanda liveplattor), "Rom 5:12", "Plague Angel" och "World Funeral" har bara känts som bagateller i jämförelse med storverk som redan nämnda "Panzer Division Marduk", "Nightwing" eller "Opus Nocturne".

Nå, de nya låtarna inger ett visst hopp. "Phosphorous Redeemer" är fem minuter av klassiskt Marduk-riffande, och faktiskt i ganska högt tempo för en gångs skull. Då och då saktas tempot ner en aning, och då känns det helt plötsligt inte lika engagerande. "Into Utter Madness" fortsätter i samma spår, med snabba, klassiska Marduk-partier som följs av långsammare stycken.

Musiken är kompetent framfört, men det känns lite...tråkigt, precis som deras senaste tre plattor. Marduk på tomgång är inte det Marduk jag vill ha. Kanske kan fullängdaren konvertera mig, men jag har inga höga förhoppningar. Tills vidare rekommenderar jag "Panzer Division Marduk. Här är ett smakprov på hur knivskarp black metal skall låta:

Neglektum: uppdatering

Med anledning av min recension av Neglektums demo "Beyond the Frozen Mist" så har jag lite nyheter om bandet. Basisten Isedor är numer trummis, och han är tydligen rätt bra på att blasta, så bandet har gått tillbaka till en mer traditionell black metal, som tydligen skall vara betydligt råare. Det nya materialet skall enligt uppgift vara lite mer åt Marduk-hållet, och det låter i mina öron som en intressant utveckling. Jag hoppas personligen att det betyder fler låtar runt fyraminutersstrecket, och inte så många tiominutersepos.

Neglektum måste, och jag citerar "träna och finslipa skiten", men jag har blivit lovad en provlyssning så snart låtarna sitter. Håll ögon och öron öppna, för Neglektum har verkligen potential att bli något stort.

Neglektum - Beyond the Frozen Mist

Jag fick i augusti en demo från Neglektum, ett svenskt black metal-band, som undrade om jag ville recensera den. Jag är ledsen att det dröjde så länge, grabbar, men här kommer i alla fall min recension.

Demon heter ”Beyond the Frozen Mist”, vilket känns som en dussintitel. Omslaget är snyggt, ett träd och dimma i gråskala, men inte heller omslaget känns särskilt originellt. Nåja, det är ju ändå musiken som är det viktigaste, så låt mig gå igenom låtarna en i taget.

Först ut är ”Obsolete Ways” som börjar riktigt bra med ett snyggt akustiskt intro. Tyvärr är produktionen mycket sämre när de distade gitarrerna och trummorna kommer in i bilden, och trots att jag lyssnat på demon fem gånger så stör det mig fortfarande.

Låten är till att börja med långsam och riffen känns ganska daterade och ooriginella, men så helt plötsligt dyker det upp ett parti med ren sång, och mitt intresse väcks återigen till liv. Ett långt parti utan sång följer, och sedan kommer mitt favoritparti. Låtens karaktär ändras från långsam fyrtakts-bm och lyssnaren bjuds på lite hederligt dubbelstamp. Sången kommer tillbaka, denna gång i form av plågade skrik, vilket genomgående är vad jag tycker passar bäst till Neglektums musik.

Mot slutet av låten kommer lite snygga gitarrslingor, innan Neglektum börjar blasta loss ordentligt. Låten är strax över åtta minuter lång, och det finns bra partier, men tyvärr också en hel del utfyllnadsmaterial. Om den vore tre minuter kortare skulle den vara mycket bättre. Precis som övriga låtar så skulle jag klassificera "Obsolete Ways" som atmosfärisk black metal.

Näst på tur står ”Needless Suffering” som inleds med lite skönt dissonant distat plockande innan trummorna sätter igång på riktigt. Baskaggen smattrar på, men virveln håller ett betydligt mer sansat tempo, vilket jag gillar. Ett kort blastparti bryter av, och i mitten av låten dyker ett malplacerat – om än kompetent framfört - gitarrsolo upp. Den här låten skriker verkligen efter en svensk text. Inget ont om texter på engelska, men just den här låten skulle tjäna på en svensk text.

Härnäst kommer ”Isolation” och här börjar det snabbt. Inte Marduk-snabbt, men snabbt för att vara Neglektum. Låten har en skön kontrast mellan mörkare growlande, höga, plågade skrik och ren sång som jag gillar. I mitten av den tolv minuter långa låten dyker det upp ett parti med rena gitarrer och ett gitarrsolo, men det känns inte alls som att det passar in, och det är problemet med Neglektums låtar – bandet vill för mycket. Det känns som att de har tusen idéer som de vill få in i varje låt, när det faktiskt räcker med tre. Atmosfäriskt men lite tråkigt.

Titellåten ligger sist på demon, och det är synd, för det är enligt mig en riktigt stark låt, trots att den är instrumental. Mittenpartiet är också precis som i ”Isolation” lite för långt.

Jag vill väldigt gärna gilla det här, men det håller inte hela vägen. Materialet känns spretigt och som jag redan nämnt så verkar bandet vilja trycka in precis allt i varenda låt, och det gör att de blir för långa, vilket leder till att man tappar intresset. Dock är alla låtarna atmosfäriska så det räcker och blir över.

Mitt råd till Neglektum får bli att gå igenom låtarna när ni skrivit dem, och fundera på om den där gitarrslingan verkligen måste spelas sexton gånger, eller om det räcker med åtta? Måste mittenpartiet med akustisk gitarr vara fyra minuter långt, eller räcker det med en och en halv? Potential finns det gott om, men tyvärr förvaltas den inte på ett sätt som jag skulle önska. Dock känns det som att det är ett tecken på en ungdomlig och bångstyrig kreativitet som vill visa vad den kan, och som förhoppningsvis kommer att mogna med tiden. Då kan det bli riktigt, riktigt bra, och jag ser med stor förväntan fram emot nästa släpp men just nu får Neglektum nöja sig med 5/10 i betyg.

Bandlänk: http://www.myspace.com/neglektum

Some changes to the blog

After being inspired by my dear old friend Fredrik's excellent blog (which you can find here; it is written entirely in Swedish) I have decided to turn Nordic Wrath into a blog not just for reviewing black metal, but for all kinds of metal, and maybe even movies, who knows? I'll also switch to writing in Swedish.

Darkestrah - The Silk Road

Off the top of you head, how many black metal bands hailing from Kyrgyzstan can you mention? I wouldn't be surprised if the answer was zero, but here is one, melodic black metal pagans Darkestrah. "The Silk Road" consists of four long songs (ranging from just under 9 minutes to just over 22) and a 2-minute outro. The music is heavily influenced by folk music, not just in the many acoustic parts that are interleaved in the songs, but also in the distorted black metal riffing.

The first song, which is also the title track, starts out with a beautiful acoustic guitar part, some wonderful percussion and a hauntingly beautiful sound that sounds like a mix between a dark flute and a choir. I am a big fan of Central Asian folk music, so this is right up my alley. After a minute and a half the guitars and drums kick in, still at a fairly slow pace, and with beautiful droning chords that mimic the intro. And then the vocals enter.

The vocals deserve a paragraph all of their own. The vocalist is female, and she produces some of the harshest, most haunting black metal vocals I've heard in years, and it fits perfectly with the music.

During the duration of the title track's 13 minutes we are treated to these haunting, slow riffs, but also to faster parts that offer some welcome variety, and now and then there is a break where the acoustic guitar or fiddle get a chance to make themselves heard again.

This is pretty much how the whole album progresses, and though the songs are long they never seem long, which is a sure sign of quality. This is one of the best releases of 2008, and a solid 8/10, bordering on a 9.

Mordhell - Grim, Old and Evil

I have become more and more convinced that black metal as I know and love it is about to disappear. It seems like just about every new release is some sort of ambient depressive/suicidal "black metal" that has nothing to do with what I call black metal. When a "black metal" album sounds more like Vangelis meets NIN than Darkthrone, then there's something seriously wrong.

It was therefore with a certain amount of anticipation I put my headphones on to blast my scarred ear drums with the sound of Polish black metal purists Mordhell. With song titles like "Grim, Old and Evil", "Nekroforest - II" and "Absolute Fucking Annihilation" it sure seemed to be something I would enjoy.

I was not disappointed.

Mordhell may be Polish, but they sure as hell aren't polished (sorry...). This is...well...grim, old and evil. The whole album sounds like it could have been recorded in the mid 80's, and it has more in common with the first wave of black metal (Venom, Celtic Frost, Bathory, Hellhammer) than the bands that followed. It basically sounds like Venom at their best, with a bit of Darkthrone mixed in, and with a strong punk backbone. I can also hear some traces of Usurper (awesome band). It's as far from complicated as you can come, but because the songs are so good, Mordhell manages to stay away from sounding like a parody of early black metal and instead sound like they are paying tribute to the early masters. There are a few occasions where music is slightly more complex, with the addition of an acoustic guitar part or a solo, but they never stray far from their simple concept of great, catchy, simple riffs.

Despite the music being old school, the production thankfully is far from. The sound is as crisp as you would ever want it to be, the bass is powerful and the (few) guitar solos are excellent for this particular style of black metal.

If you're a fan of polished black metal like Emperor, or if you like to slit your wrists to some suicidal crap, then this is not for you. This is for fans of the old masters. With no hesitation at all I proclaim that this is modern classic, and I have no qualms about awarding it a strong 9/10.