Notiser del I

Europe har släppt nytt, "Last Look at Eden" heter plattan, och den är bra. Låtarna är solida hårda rocklåtar med en doft av såväl 80-tal som skönt 70-talsgroove, men med en härligt modern touch. Bra blandning också mellan rockiga nummer och softa ballader. Joey Tempest sjunger bra - som alltid - och John Norums gitarrspel går det inte att anmärka på.

Vad man däremot kan (och bör) anmärka på är att plattan är mixad så jäkla högt att den hela tiden klipper, varför man förlorar all dynamik. Den blir därför ännu ett offer i the loudness war, precis som Metallicas "Death Magnetic", som är totalt olyssningsbar just därför. Europe får 5/10, men skulle utan tvekan få 8/10 om plattan var vettigt mixad.

Immortal återvänder med "All Shall Fall", och det är en rätt bra platta. Inte lika bra som "At the Heart of Winter", men inte lika platt som de senaste släppen från Norges kallaste metalpluton. Kallare ljudbild än Blashyrkh, men det är helt okej. Tyvärr är gitarrerna lite lågt mixade ibland, och gitarrljudet är bitvis lite luddigt. Men va fan, det är ju bra! Sju långa låtar bjuds det på, och det låter mer black metal än det gjort på ett tag, det gillar jag. Arvet efter Bathory är ibland riktigt framträdande, det är också positivt. 7/10 Bäst är (just nu) "Arctic Swarm" som banne mig låter som boogierock i Immortaltappning.

Bloody Panda har släppt "Summon", och det kan vara årets näst bästa platta (efter The Devil's Bloods "The Time of No Time Evermore". Att definiera en genre är totalt omöjligt. Det är doom och sludge, dubbelstamp och helvetesvrål. Det är massor av basmuller och pukor, Melvins och St. Vitus. Långsamt går det för det mesta, väldigt långsamt. Geniet bakom Bloody Panda är den japanska sångerskan Yoshiko Ohara, som sjunger både på japanska och engelska - tror jag. Det är väldigt svårt att höra, men budskapet är egentligen inte det viktigaste; här handlar det om stämningar och känslor, och det finns det så det räcker och blir över. Avnjutes bäst med hörlurar, liggande i sängen i totalt mörker. 9/10

Bloody Pandas debutfullängdare "Pheromone" (9/10) rekommenderas också mycket varmt. Här använder Ohara rösten mer som ett vapen än ett instrument, i samma skola som Diamanda Galas. Hon har inga problem att träffa rätt toner när hon vill, men påfallande ofta ligger hon på dissonanta mikrotoner. Svinigt bra.